Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
mig en vacker egendom, på det jag i lugn kunde få sköta
mig. Ingen menniska känner mig i Stockholm ; ingen har
aning om min forna förbindelse med Dacke, och till och
med för konungen har jag förtegat den och föregifvit, att
min gård i Småland blifvit uppbränd af bönderna, och att
jag för att hämnas slutit mig till den kungliga hären.
Således ser jag nu, om de upproriske icke behålla öfver-
banden och jag helskinnad kommer ur striden, en rätt
maklig, bekymmerslös lefnad framför mig, alldeles som jag
redan länge önskat mig det. Nu rider jag som konungens
sändebud till Stegeborg med en egenhändig skrifvelse ifrån
majestätet till den ädle Svante Sture. Se så, min käre
Vippel, nu vet du allt; låt mig nu hemta andan!»
Och med en djup suck slöt han berättelsen, under
hvilken de tillryggalagt vägen genom bergspasset. De redo
nu långsamt vidare på den bättre banade vägen fram till
Stegeborg.
Med deltagande hade dvergen afhört sin vän, och
efter en stunds tystnad sade han under häftig rörelse: »Du
invigdes åt döden, och tätt framför din graf öppnade sig
för dig en ny lefnadsbana, som förde till lycka. Jag bi-
behöll väl friheten, och likväl följde elände hvartenda af
mina steg ända hit. Jag har ganska litet alt berätta.
Då Dacke öfverföll o.ss med sitt folk den förskräckliga
natten i offerlunden, insåg jag att vi voro utan räddning
förlorade. Begäret att frälsa mitt lif, hvilket till och med
icke lemnar den uslaste varelse, då den hotas af fara och
död, fattade mig hastigt med förunderlig styrka och tillät
nästan inga andra ■ tankar uppstå hos mig än sådana, som
åsyftade min egen räddning. Det var omöjligt att i detta
förskräckliga ögonblick rycka de olycklige, som jag öfver-
talt till flykt, ifrån öfvermagten, och min död hade icke
gagnat dem till något, om jag också frivilligt gifvit mig
i mina förföljares våld. Derföre klef jag, när facklorna
redan upplyste de gamla ekarne, upp i en af de tätaste
och drog mig tillsamman emellan dess grenar, sa att ingen
kunde se mig. Bedan flere gånger hade röfvarena med
sina facklor gått förbi trädet, hvari jag satt, utan att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
