Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
mitt hjerta; —min bjerna brinner som helveteslågor! —
De sågo hvarandra ofta; — men er maka är ren — ren
som solen. Hon tror er brottslig — och likväl älskar hon
er ännu. beständigt. — De ville fly — natten efter det ni
om eftermiddagen lyssnat på dem; — beslutet var henne
aftvingadt ; — med brustet hjerta hade hon lemnat slottet.
Ragvald lofvade mig en sorgfri lefnad, — er hade jag re-
dan länge hatat och svurit hämnd! Ni hotade mig med
svårt straff och ville bortjaga mig från slottet, —■ jag är
en gammal man — hvart skulle jag taga vägen? — Mitt
lif är mig kärt; —: o, vore döden endast långt borta! —
Jag hatade er, jag vill tillstå det. ■— Ja, hämnas på er
vill jag, — derföre gaf jag er detta hjertesår — jag
visste — att det skulle smärta er. — Förlåt mig! —
Nu har jag bekant allt; det blir mig tungt att andas; —
gif mig af den heliga, invigda oblaten — der borta utur
asken !»
»Lofvad vare Herren Gud! Mina förhoppningar vakna
åter», ropade Sture glad.
Dvergen, bevekt till medlidande under husprestens be-
kännelse, hade lagt ett förband omkring det sårade ögat,
räckte honom oblaterna, hvaraf han hastigt fattade en och
förde till munnen; men snart förvirrades åter hans sinnen.
Sedan han länge, liksom i strid med mörkrets andar, fram-
stammat obegripliga ord, stillades han dock åter och vände
sig lugnare till Sture,’ utsträckte sin darrande hand efter
honom och bad jemrande: »Förlåtelse, ädle herre! annars
viker ej den onde anden ifrån mitt läger. •— Ni kan ännu
blifva lycklig. — Ack! en solklar lefnad 1er emot er. —
Men jag? —■ Ack bed herre, bed för mig! ■— Det sista
ögonblicket — nalkas — dödskampen sammanpressar redan
mitt hjerta. — O, bed för mig, herre; — var nådig och
förlåt!»
»Haf tack för din bekännelse ; du har gjort mig rik
derigenom!» svarade Sture. »Jag förlåter dig; måtte Gud
nådigt förbarma sig öfver din själ!» Långsamt släppte han
den stelnade handen, och i samma ögonblick uppgaf den
olycklige sin anda under ett gällt, smärtfullt skri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
