Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
gretVe Otto tviflade på att före mörkret uppnå gränsen till
Blekinge. Der på dansk botten hoppades han vara i sä-
kerhet för alla förföljelser. Allt mörkare utbredde sig
natten öfver de obanade, snöbetäckta fälten; mattare blef
den flåsande hästen och hotade att vid hvarje osäkert steg
störta under sin börda; allt skarpare kände de utmattade
och sårade flyktingarne den kalla nordanvinden, och ännu
visade sig icke, så långt grefvens ögon nådde, något vän-
ligt ljus, som vittnade om närheten af en mensklig boning,
hvilken kunde skänka dem ett skyddande tak. Kall och
blek låg Brita i Ottos armar, och ännu hade, sedan hon
flyktat med honom, icke något ljud framträngt öfver hen-
nes läppar, endast hennes hvälfvande ögon och understun-
dom en sakta, liksom utaf smärta uppväckt rysning för-
rådde för hennes räddare, att hon ännu var vid lif.
Långt ifrån att medelst förebråelser eller onyttiga
frågor ännu mer plåga henne i detta qvalfulla tillstand,
iakttog han samma tystnad som hon, och, glömmande sina
eo-na olyckor för hennes, kände han det ömmaste medlidande
för den olyckliga, som ödet fört i hans armar. Denna
milda känsla gjorde honom sjelf så godt, att han kände sig
mindre olycklig, än han gjort det under lång tid. Minnet
af hans kärlek, likt det matta ljuset vid en döendes säng,
upplyste den mörka natten af hans förflutna lefnad. Djupt
skakad att finna den, som han fordom i sin inbillning ak-
tade så högt, i hvars egande han trodde sig finna sin enda
lycka, i råa soldaters händer, gifven till pris åt de grym-
maste misshandlingar, kom han endast ihåg hennes lidande,
och hans bittra ovilja försvann småningom, sedan hans för-
akt upplöst sig i medömkan. Att rädda henne från hen-
nes fienders förföljelser, undandraga henne all vidare för-
bindelse med de upproriske, hvilka han ändtligen sjelf be-
slutit att öfvergifva, ansåg han för närvarande såsom sin
första, heligaste pligt.
Så drog han långsamt med henne öfver den snöbe-
täckta heden på sin stapplande häst. Det arma kreaturet
ansträngde sina sista krafter för att vada genom snön, till
dess Otto steg af och ledde det vid tygeln, under det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
