Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
qvar här! Du har lidit nog mycket för mig. Rädda dig
sjelf; jag skulle endast vara en qvalfull börda för ditt lif.
Glöm den olyckliga, liksom hon glömt dig! Omgif ditt
hjerta med en isskorpa, liksom hon tillslutit sitt hjerta för
dig! Lemna mig! O, ryck ditt hjerta ifrån den förka-
stade. Fadrens förbannelse är snart uppfyld på henne —
snart — snart!»
Förtviftad störtade hon tillbaka på sängen, och Otto
bad med mild röst, att hon skulle öppna sin själ för ång-
ren, som tröstfullt hänvisade hvarje botfärdig till Afjför-
barmarens nåd.
Snart tycktes det som om hans ord stillat stormen i
hennes inre, ty med bäfvande röst sade han: »Tror du
verkligen, Otto, att jag vågar hoppas? Känner du mäng-
den af mina förbrytelser? -—■ Jag vill bigta mig för dig,
Otto. Allt, allt vill jag bekänna för dig; döm då sjelf,
om den barmhertige Guden der uppe kan förlåta mig !»
»Huru skall jag-kunna döma!» svarade Otto, »då jag
sjelf känner mig skyldig till svåra brott? Likväl hviskar
en inre röst i mitt hjerta : den Allsmägtiges nåd är outtöm-
lig! Äfven jag ångrar min dåraktiga förbindelse, och, så
ofta jag tillförene förbannat mitt lif, så bjuder mig nu en
helig, ehuru bitter känsla att söka uppehålla min varelse.
Äfven du Brita, måste lefva, på det din ånger må vinna
tid att i ditt bröst bära ädel frukt.»
»O, min Gud!» utropade Brita smärtfullt, »men hvar
finner jag beskydd, hvar finner jag lugn? Finnes det på
hela den vida jorden en plats, som förunnar den ångerfulla
en fristad? Hvar klappar ett menniskohjerta, som förbar-
mar sig öfver mig, som tröstande uppreser mig, då för-
tviflan kastar mig till jorden?»
»Frågar du ännu?» svarade Otto med en mildt före-
brående ton. »Försmår dir då alltid mitt hjerta? O, vid
den Försyn, som så hårdt, men rättvist nedböjt oss, låtom
oss begynna en ny lefnad, glömma den förflutna tiden ocb
endast påminna oss våra villfarelser, då det blir nödigt att
i vårt minne återkalla dem såsom lärdomar, på det vi ej
må duka under för nya pröfningar! Brita, vill du en all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
