Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
dande sig till Otto. »Du skulle omfamna hustru och barn
och döljer dig skygg bakom muren, så att jag icke kan se
dina falska ögon i mörkret. Kommen, mina älskade, kom-
men ! — jag förer eder genast till vårt bröllopshus ; der
vänta redan länge de skäggige offerpresterna ! Följen mig
blott; jag vet äfven att finna vägen om natten genom hål-
vägen.» Och hastigt skyndade hon, medan hon understödde
Brita och våldsamt ryckte henne med sig på den väg,
hvilken vid stranden af Östersjön går förbi Värnanäs nedåt
Blekinge.
Itedan var hon långt förut, då Otto, som hittills stått
liksom förlamad stödd vid muren, återkom till sig sjelf,
upplyfte de sammanknäppta händerna emot himlen, rigtade
sina ögon emot de svarta skyarne och med orden: »Herre,
förbarma dig öfver oss!» hastade efter de olyckliga.
Snart upphann han dem ; men den gamla Bolla hörde
icke på hans ömma böner eller ängsliga rop att vända till-
baka ifrån den farliga klippstigen, som till och med vid
klara dagsljuset icke utan rysning och fasa beträddes af
den försigtige vandraren. Hon hörde ieke på hans ord,
öfverröstade med sina glädjerop alla hans ångestfulla böner,
fattade hans hand och drog äfven honom med styrka
efter sig.
Med beundransvärd uppmärksamhet och försigtighet
förstod den gamla att under nattens mörker lyckligt upp-
täcka och kringgå hvarje farligt ställe. Med styrka under-
stödde hon den vacklande dottren, bar henne ofta på sina
armar på en knappt fotsbred stig vid hafsstranden och öf-
ver afgrunder, gaf grefven, som följde efter henne vid
hvarje steg, här och der den noggrannaste underrättelse,
då han tvekande stannade, hvarthän han skulle vända sig;
och så uppnådde ändtligen de nattlige vandrarne gränsen
till Blekinge och Rödeby ödsliga skogstrakter. Den gamla
fördubblade sina steg, i det hon med högra armen omfat-
tade dottren och med den venstra drog Otto med sig.
Brita förmådde snart icke gå längre, utan nedföll på den
snöbetäekta marken ; men snart uppreste henne modren,
liksom hon försmådde att njuta någon hvila. Hon fattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
