Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
gods, hvilka jag nyss ärft af min morbror — skänker jag
hans son; — det är ju Marthas barn! Tag dessa papper
utur min bröstficka ; ■— de skola bestyrka detta ! Min
gamle far —■ skall gråta vid min graf; -— framför äfven
till honom mitt sista farväl! O, Martha!» och med ett
sakta rop afled han.
Stumma stodo de skäggige krigsmännen med sam-
manknäppta händer omkring likbåren, hvarpå den tidigt
bortgångne mannen låg utsträckt, som genom utmärkt
tapperhet och ömhet för sina underhafvande i hög grad
förvärfvat sig dessas kärlek och aktning. Peder Skrifvare
tog de omnämnda papperen till sig, bredde den dödes man-
tel öfver det bleka ansigtet, och tyst vandrade liktåget
igenom skogen till krigshärens hufvudqvarter. Grefve
Otto förde de med sig. Med Sänkt hufvud, utan att göra>
motstånd och utan medvetande, följde dem den förkrossade
ynglingen.
På långt afstånd flammade soldaternas facklor, liksom
hoppande irrbloss, och på den hemska platsen herrskade
åter djup natt och dödstystnad. Då upplyfte Brita matt
sitt hufvud, pressade högra handen krampaktigt emot det
djupa dödssåret, hvarutur blodet oupphörligt strömmade,
och sakta ljöd det ifrån hennes läppar: »Var nådig och
barmhertig, evige Grid! Mina synders mått är nu fyldt.
Min arma mor, — lef väl! Ser du den djupa grafven?
Der nere skall jag finna ro — ro !» — Hennes huf-
vud nedsjönk på bröstet; hon hade kämpat ut.
Länge satt ännu den gamla orörlig, hållande dottrens stel-
nade lik i sina armar; men slutligen återkom hennes oro-
liga vansinnighet. Hon tryckte sin panna emot en snö-
betäckt sten, ropade sakta efter ljus, smekte dereftermed ömhet
liket, kysste dottrens kalla läppar, ropade henne med smick-
rande namn och sade under en allt högre stigande ångest :
»Hvartill skall detta tjena, barn? Är det nu tid att lägga
sig att sofva? —- Vakna upp, vakna upp! Vi skola nu
hålla bröllop. — Kom då, Johan, och hjelp mig att upp-
väcka mitt barn! Hvar är du då, min älskade brudgum?
Ha!» skrek hon hastigt och släppte liket ur sina armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
