Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Dessa ord upplifvade paterns mod, och inom sig skrat-
tande ät den dödsångest, med hvilken dvergen talade om
denne man, hvilkens hemlighetsfulla yrke, dermed han be-
drog bönderna, var honom ganska väl bekant, svarade han:
»Nå, Kvarför hämmar du då mina steg? Släpp mig, jag
har brådtom!»
»Ja, gå! Jag följer er icke, var viss derom; men var
mensklig. Lemna mig er kappa att hölja mig uti», fort-
for Vippel klagande och hackade tänderna, liksom af köld.
»Förbarma er; — se här mina söndriga kläder! Natten
är snart för handen; jag måste nu blifva här ute i skogen
och söka mig ett läger i snön. Jag förmår icke gå längre!
Huru skulle jag kunna leta mig ut ur skogen, der ingen
mensklig boning finnes i grannskapet! Ni kan pläga er i
den varma hyddan; — kölden skall deremot döda mig;
var barmhertig, lemna mig er kappa!»
»Släpp mig lös, oförskämde galning!» svarade pater
Clement och försökte att stöta tillbaka dvergen, som, lö-
pande bredvid honom, höll sig fast i hans kläder. Men för-
gäfves var hans bemödande, emedan Vippel med sådan kraft
fattat uti den vida kåpan och tycktes hellre skola rycka den
med våld ifrån egarens axlar än släppa den ur sina händer.
Då blef munken ännu mera villrådig och rädd, och
hans ångest steg med hvarje ögonblick, så ofta hans öga
föll på den påtrugade följeslagarens hemska ansigte och små
tindrande ögon. Han påminte sig, att han icke egde något
vapen, och utan sådant syntes det honom knappt möjligt
att, så uttröttad han var, öfverväldiga den uppretade
dvergen, som oupphörligt skrek: »Gif mig eder kappa, —
eder kappa! Jag vill hölja mig i den, så att jag icke
fryser ihjel här i skogen!»
Likväl försökte patern ännu en gång att stöta den
förtviflade ifrån sig; men knappt hade han lösgjort Vippds
högra hand ifrån sin kappa, förrän han till sin förskräc-
kelse såg en knif blixtra i den, och nästan i samma ögon-
blick kände han, huru det tjocka silkeståg, som tjente ho-
nom till gördel, genom ett raskt snitt löstes från hans
höfter och föll till jorden med den deri fästa rosenkransen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
