Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Axels själ intill mig, — ropade mig vid namn — och
ville förlossa mig från bördan af min varelse!»
»Kom till dig sjelf, hulda Agda!» svarade dvergen, i
det varma tårar rullade ned öfver hans djupt fårade kinder.
»Så visst som du lefver, lefver äfven denne man, som du
kallar Axel! Du är fri, Agda, — fri! — Jag — jag
sprängde edra grafvar!»
»Axel!» ropade Agda med darrande röst och tryckte
den älskade med häftighet intill sitt hjerta. Hennes utrop
väckte honom ; hans uppvaknande var saligt som den långa
omfamning, hvilken förenade de för döda ansedda till ett
nytt, lyckligt lif.
Då for hastigt. Agda upp ur det glädjerus, hvari den
första förtjusningen hade försänkt henne, ropande: »Gud,
hvar är min far?» och hennes blickar sväfvade ängsligt
omkring i det vida hvalfvet.
»Äfven hans graf hoppas jag kunna spränga», svarade
dvergen. »Herren har ju utsett mig att uppväcka de döda!
Följen mig! Följen mig! I kunnen icke mer önska att
se den käcke mannens ansigte än jag!»
Och hastigt uppreste Agda sig och följde, ledd af
Axel, den glada dvergen, som under de muntraste språng
hoppade förut, öppnade jerndörren i den tredje gången och
närmade sig fångens läger med det fröjderopet: »Vakna
upp, min vän Arvid; jag forer till dig din dotter Agda!»
Gubben låg matt och sorgsen på sitt läger; men då
han vid fackelskenet såg sin dotters ansigte, då hon med
häftighet kastade sig i hans armar, då Axel upplyfte hans
hufvud, och dvergen, gladt skådande omkring sig, upplyste
gruppen; då framträngde ett djupt andedrag ur hans bröst,
och ett utrop af den onämnbaraste glädje var allt hvad
hans upprörda känslor förmådde frambringa. Småningom
återfick han talförmågan, sedan han länge fast omfamnat
sina älskade barn, sedan dottrens läppar rört hans i en
lång kyss, och med det högljudda, innerliga utropet : »Herre,
du är mild och kärleksrik; du återgifver mig mina barn!»
reste han sig med styrka ifrån halmbädden.
Uppe i den stilla hyddan, hvilken icke mera ohelgades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
