Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
de mörka grafvarne på Bråvallaheden, då de åt döden in-
vigda återfmino hvarandra, knappt troende sina sinnen; ty
äfven den ädle Sture och hans maka Martha, hvilka sorgsna
emottagit Kagvald Pedersons testamente, och drottning
Margreta höllo den ädle Axel Lejonhufvud omfamnad, smekte
med ömhet den älskvärda Agda och drogo snart den gamle
Arvid, den vördige gubben, ur konungens armar i deras
glada krets.
»Min herre och konung!» sade den gamle mannen,
sedan glädjens stormande vågor lugnat sig i hans bröst.
»Min herre och konung! Jag har mycket åldrats de sist
förflutna åren, men jag har lidit’med glädje; ty jag har
uppfylt mina pligter emot konung och fädernesland. Jag
är åter liksom ung på nytt och färdig till min konungs
tjenst, sedan jag välsignat mina barn! — Min Agda blir
Axels maka; kärlekens rosor skola snart åter uppblomstra
på hennes bleka kinder. Nu är det frid inom fäderneslan-
det; de goda barnen skola blifva lyckliga och jag med
dem. Men hvar är vår räddare?»
»Hvem är han?» frågade konungen, medan ett vänligt
leende upplyste hans majestätiska drag.
»Den ädle Vippel !» ropade de tre räddade liksom med
en mun, och Axel hastade ur salen, tog i sina armar dver-
gen, som ute i förmaket låtit Måns Hane upplyfta sig för
att med tårfulla ögon se in genom ett litet fönster på de
lyckliga, bar honom fram till konungen och sade: »Här,
här är vår räddare, eders majestät!»
Vänligt räckte Gustaf Vippel sin högra hand, i det
han lade den venstra på hans hufvud, och lät nu utförligt
berätta för sig allt, hvad .dvergen gjort sedan sitt inträde i
skogstjufvarnes näste, ända till fångarnes befrielse ur jette-
grafvarne. Sedan konungen med deltagande och uppmärk-
samhet afhört berättelsen, sade han: »Du är en god men-
niska ! Blif qvar hos mig ; jag vill i dig hedra en god men-
niska och behålla dig hos mig ända, till slutet af ditt lif?»
Då föll dvergen på knä för Gustaf, kysste hans hand
och sade rörd, med sina blickar rigtade på de lyckliga,
hvilka han räddat: »Jag emottager din nåd med tack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
