Att framträda inför någon och berömma sig själv för dygder, då man på sitt samvete vet sig just äga motsvarande fel, är icke så lätt som mången skulle tro. Åtminstone var jag rätt besvärad, då sekreteraren Nordensudd med mig började ett slags examen, för att utröna om jag var hushållare och pålitlig i mina sysslor. Blygsamt nog svarade jag därtill, att jag väl av en liten otur kommit på dekadans, men hoppades att hädanefter bli bättre hushållare, och försäkrade att jag med all noggrannhet skulle uträtta mina sysslor.
Härmed tycktes han vara nöjd, eller kanske snarare med min snygga syrtut och ryska mössa, som torde smickrat hans fåfänga att se på sin betjänt; han antog mig därföre i sin tjänst såsom hyrlakej, på det sättet att jag skulle få bo i hans yttre rum och bekomma fem riksdaler i månaden av honom och en annan herre, som bodde i grannskapet, vilkens uppassning jag även skulle göra. - Någon städsel gav han mig icke, och för blygsam var jag även att begära något förskott på kostpenningarne, så att jag, till avlikviderande av min hyra hos traktör Kråka, nödgades försälja mina dagen förut inköpta örringar, och hade nära även fått lov att låta min ryska mössa springa.
Ingen är stor i sin kammartjänares ögon, är en gammal och sann anmärkning; detta inträffade även alldeles för mig både med herr sekreteraren Nordensudd och min andra herre, unga grosshandlaren Hank, vilka var i sin väg föreföllo mig såsom ganska små.
Sekreteraren Nordensudd var mycket road av biljardspel; men nästan ändå mer av att sitta i något rum innanföre biljardsalen och dricka litet smått i ett gott lag eller på tu man hand. - Första aftonen jag var i hans tjänst, kom han ganska sent hem. Först vid midnatten, då sömnen redan, emot allt mitt bemödande att hålla mig vaken, tillslutit mina ögon, och huvudet tungt nickade emot mitt bröst, väcktes jag ur min slummer av hans ropande på gatan. Som en pil var jag nere och öppnade porten - nog såg jag att nådig herrn vid uppgåendet var litet smord, och att han gick något osäkert, men trodde likväl att därmed intet var så farligt, förr än jag i andra trappan märkte att det stod rätt illa till - där lutade han sig emot väggen och befallte mig gå förut och läsa opp dörren. - Jag gjorde så, men han kom icke efter, varföre jag trodde min skyldighet vara att gå efter honom, då jag fann honom sittande i trappan och -som han alltid var en rolig herre, och nyttjade många infall och ordspråk, varvid han ständigt citerade auktorn, såsom: Numro ett, sa' den onde kasta länsman över gärdsgåln, eller non semper oleum, sa' samma författare o.s.v. satt han nu också på egen hand och pratade. - Jag visste ej annat än att han tilltalade mig, och frågade därföre, vad befalles? men fick intet annat svar än: je suis votre, sa' fransosen föll i sjön -- ja gubevars vad herr sektern är våter, svarade jag, som icke förstod fransyska och tyckte att ordet votre var våter, och ett ganska sant ord; men detta kunde han platt intet tåla, utan reste sig, för att slå mig, och påstod att jag var full. Jag försäkrade att icke så förhöll sig, men han ville ej tro mig, och slog verkligen till mig med handen, men som han förmodligen icke observerade huru långt avståndet var oss emellan, föll han framstupa och rullade hela trappan utföre. Jag sprang efter, för att hjälpa min herre, och frågade honom om han stött sig - å nej! sade han och kände grinande på ena knät och sedan på näsan, det är de förb... trappornas fel, som icke f-n kan komma ihåg. Hela hans vrede tycktes emellertid vara glömd, och helt saktmodigt följde han mig till sin kammare, där han, genom mitt biträde, ganska snart blev avklädd och liggande i sin säng.
Tidigt följande morgonen klappade någon på dörren - jag öppnade - är sektern hemma? frågade, med en något sträv organ, en lång karl med knutit hår och tupé samt litet spillt snus på kråset och ett spanskt rör med guldknapp - ja gubevars, svarade jag - mannen inträdde oförskräckt och hostade ett par gånger, emedan sektern ännu sov, men som han ändå icke vaknade, gick han fram till sängen och sökte väcka honom. Min herre grinade omornad emot främlingen, den han likväl snart tycktes känna igen, och fick då en så besynnerlig sammansatt min av tillgjord glädje och verkligt bryderi, att jag, som också varit elev i principskolan vid Målare- och Bildhuggareakademien, sedermera kopierat den till en prydnad för tolfte delen av min levernesbeskrivning.
Ack! när kom min far till staden? ropade sektern; det var en oväntad glädje. - I går aftons, svarade hans far allvarsamt och kastade sina blickar på en liten tobaksrulle och tre tärningar, som jag aftonen förut tagit ur sekterns ficka och lagt på bordet. - Du har snygga tärningar; spelar du bräde?
Sektern: Nej - bara för ro skull -
Fadern: Ja ja, det är allt ett småroligt spel det, när man spelar om intet, som du visst gör, som är så god hushållare - Raffel kan du väl inte?
Sektern: Nej.
Fadern: Men gubevars, har du stött dig, kanske oppe i Kollegium? du är ju alldeles sönderslagen i ansiktet.
Sektern: (tog sig om näsan) ja, jag råkade av en händelse i går förmiddags att stå framför dörren i sessionsrummet, just då presidenten skulle gå in, och hans gamla lakej öppnade så oförsiktigt, att jag fick ett duktigt slag på näsan.
Fadern: Kors! du bör vara försiktig och inte gå för ofta på ämbetsrummet.
Sektern hade strax börjat att kläda sig, och smällde nu igen dörren till sitt rum, så att jag icke fick höra mer av detta samtal, varmed jag på ingendera sidan varit nöjd. En far och en sons möte, sedan de längre tid varit skilda, tyckte jag borde hava varit på helt annat sätt. - Fadern ville jag skolat, oaktat sina påtagliga skäl till missnöje, hellre med en vänskapsfull hälsning och överseende, söka vinna sin sons förtroende och tacksamhet, än att nyttja ironiens språk, som aldrig passar en far, knappt en förman i en tjänst; och sonen tyckte jag alldeles icke uppförde sig så, att jag i hans ställe velat göra på samma sätt.
Patron Hank var en herre av annan natur, en gentil petitma”tre, som sällan eller aldrig drack, utom mandelmjölk, men däremot älskade han det täcka könet nog mycket; han bebodde blott ett enda rum fyra trappor opp, ganska knappt möblerat, eller med en stol, en tältsäng och ett brunmålat bord; men inga andra gardiner eller jalusier för de två emot morgonsolen belägna fönsterna, än ett par karduspappersark; och alldeles utan böcker, utom en del av Faublas; däremot befanns där en stor trekantig hatt med bred träns, stora utanstövlor och en burk Pomade ˆ la Rose; hans övriga garderob var just icke så stor som man att döma av herr Hanks utseende på gatan skolat tro, helst vad linne och strumpor, samt med ett ord, alla de klädespersedlar som ej stucko i ögat, beträffade: ty med dessa stod det jämmerligt till, dock kunde, som sagt är, ingen upptäcka sådant, emedan han nyttjade nattkappor och halvstrumpor och dylika stygga bedrägerier.
Han mådde just icke särdeles bra då jag kom i hans tjänst, så att han nödgades hålla sig inne och medicinera.
Då jag nu, sedan jag blankat sekterns stövlor, begivit mig till patron, satt han och drack vatten och tuggade sin tobak - han rökte aldrig däremot - för övrigt gjorde han just ingenting, åtminstone icke av värde, ty han skrev vers, och därav hade han förmodligen ingen nytta. Som jag sedermera händelsevis hittade samma skaldestycke, och aldrig sett det tryckt på något annat ställe, vore jag nästan frestad att här meddela det helt och hållet, om icke jag sedermera vid Akademien lärt, att bevis på dumhet icke ligger däri att icke kunna skriva duglig vers, men däri, att icke kunna se att en usel vers verkligen är usel. Jag vill därföre av försiktighet endast meddela ett par rader av början, såsom närmare upplysande min patrons husliga omständigheter; så lydande:
Ingen styver mer uti min kassa, I min byrå i mitt rum där fanns - Endast pulver, piller, mandelmassa, Kina och en vissnad lagerkrans etc.
Och att detta var sanning kan jag försäkra, utom vad lagerkransen beträffade, ty sådan kunde jag icke upptäcka, och tror fullt och fast att han icke ens haft någon, utan endast för välljudets skull valt den till rim, i stället för en annan krans av brunt läder, som han med mera sanning kunnat omnämna, emedan han nyttjade en sådan att sitta på.
Under det nu patron satt och skrev och strök ut och arbetade för att få glans i sin vers, och jag för mig utmed kakelugnen arbetade för att få glans på nådig herrns halvsålade stövlor, med långa silkestofsar, och spottade på borsten och gick på erbarmligt, hörde jag ett sakta knackande på dörren, och vips var jag färdig och öppnade den, emedan jag på befallning tagit ur nyckeln och således ingen kunde stiga in oförväntat. - En betjänt inträdde och lämnade en trekantig biljett - den var väl icke på vers, men så lakoniskt skriven, att den ändå kan förtjäna att göras odödlig; så lydande:
"Min bästa bror! Förlåt att jag påminner om mitt lilla saldo; jag är händelsevis alldeles utan mynt, och räknar därföre på ditt givna löfte. Din vän och tjänare
U. L. W."
- Ja ha, det andra skall bli reglerat i dag, sade patron då han läst, hälsa kamrer Wiring så mycket. - Det var väl att det inte var någon annan, fortfor han, sedan betjänten gått; men du ditt nöt! begriper du icke, att ingen får slippa in? - Jo, svarade jag, som nu började begripa vad det andra kunde vara. Kort efter denna kom en annan knackare; först bultade han sakta med fingerknogen, men då vi innanför höllo oss tysta, och ej öppnade, ökade han immerfort, och slutligen stormade han så på dörren med knytnäven, att jag trodde den skulle gå sönder; men ändå slapp han icke in; tre eller fyra dylika bultare kommo sedan, den ena efter den andra, men alla fingo gå, ehuru mycket de än larmade. Ingen som icke varit utsatt för dylika besök, kan göra sig en riktig föreställning om med vilken ängslan man står innanföre och önskar den bultande ända bort till blåkulla, när han ej förstår att gå efter ett par klappningar.
Så ungefär tillgick min tjänstgöring att börja med, och varierade ej stort i huvudsaken under trenne veckors tid; dock var jag nöjd så länge den ej var värre; men sedan patron Hank blivit frisk och kunde gå ut, blev den ganska svår. Alla pickenicker och baler i orden Nöje av Uselhet, på Bäckens, Djurgården, Clas på Hörnet, Mäster Anders och Gud vet icke var, skulle han bevista, och däremellan resa ut med mamseller på värdshus, och jag arma trashank skulle då följa med bakpå hyrvagnen och stå som en träl i regn och slask, hela nätterna utanför dessa ställen, där ofta det uslaste avskrap av båda könen var församlat. - Jag överhoppar i min levernesbeskrivning de anmärkningar och reflexioner jag vid alla dessa färder kunde göra, och sänder i stället en tacksam suck till höjden därföre, att ödet gjort mig till vad jag är, och icke till en av dessa uslaste av alla olyckliga, dessa kvinnliga varelser som - förtjuste patron Hank.
Jag kunde icke länge stå ut med denna tjänst, och började därföre snart i tysthet efterhöra en annan; men oaktat allt mitt bemödande och annonser i Allehanda, vari jag lovade att göra mindre avseende på lön, än på ett honett bemötande, hade jag dock ännu efter sju veckor ej kunna erhålla någon. - Redan började jag att magra och bli trasig, ty kostpenningarne föllo sällan ut; min klocka stod redan för länge sedan i pant, och min bruna syrtut var till hälften utsliten. Ingendera av herrarne kunde heller giva mig några avlagda kläder; ty sektern slet själv i det yttersta och patron, som väl ville vara fin, men av orsak att han icke kunde få mera kredit hos herr Syring, måste även spara sina.
Mer än bekymrad över min belägenhet, gick jag en morgon till Dagligt Allehandakontoret och köpte mig ett tidningsblad, för att efterse om däri vore annonserat om någon ledig tjänst, och till min stora glädje fann jag en sådan annons. - Utan dröjsmål gick jag genast efter den uppgivna adressen och anmälte mig i major Murkelkronas hus vid Skeppsbron. Lyckan stod mig bi: såsom smålänning och landsman med majorn, erhöll jag, ehuru yngst, företrädet för mina hundrade medsökande, och uppenbarade mig snart på stadens gator i gult livré, med snören, växelvis prydda med murklor och kronor, trekantig hatt med stora krusflorsrosor i hörnen, ty salig gamla hennes nåd på Gumsjöryd var nyligen död, och dessutom med röda ullgarnsepåletter; allt för att skänka mitt ämbete en behörig glans.
Herrskapet bestod av majorn, majorskan och nie fröknar Murkelkrona; således ett icke obetydligt hushåll. Majorn var ganska förmögen, och levde därföre rätt väl och hade kalas, eller rättare, såg folk, nästan varje och minst varannan vecka, då jag alltid passade upp vid bordet och varunder jag lärde mig mycket gott, såväl av fröknarna, som av främmande förnäma herrar och fruar; men i synnerhet av löjtnant af Spink, vilken jag har att tacka för hela min goda turnyr i sällskapet, och önskar jag honom därföre av allt hjärta, vilkendera af fröknarna Murkelkrona han behagar.
Alltid tre dagar efter sista bjudningen, och dessutom en gång i veckan, kom han vanligen på ceremonivisit, och om herrskapet ej då var hemma, lämnade han riktigt elva visitkort tecknade med: Löjtnanten af Spink (Nyttiga lappar); tog herrskapet åter emot, inträdde han med hatten under vänstra armen, och skrattade genast efter första hälsningen, åt det som någondera av fröknarna behagade säga, och kysste då merendels samma fröken på armbågen. Hade lyckan fogat så att någon fransysk teaterpjäs (den tiden) blivit given, tadlade han med snille och urskillning den svenska dåliga smaken, i synnerhet pjäsernas eländiga och plumpa översättning med långa sångtirader om krukor, ök, ostar och oxar; i brist därav berättade han oftast var han varit, och det på ett så roligt vis, att han aldrig själv kunde hålla sig ifrån att skratta. - Jag har hört andra personer någon gång börja sina tal sålunda: "Ni skall skratta er till döds då ni får höra vad som hände mig"; - eller: "Jag kan inte låta bli att skratta, när jag kommer ihåg -- "och sedan börjat skratta innan berättelsen är meddelad; men det är intet rätta sättet, ty jag kan åtminstone icke på god tro skratta förut, det kunde ju sedan hända att berättelsen föreföll mig ledsam, som en gång verkligen hänt, och då är jag narrad; men så gjorde icke löjtnanten, han bad ingen skratta, och det oaktat, kunde jag knappt hålla mig därifrån då jag skulle bära omkring te, blott han öppnade munnen och talade om de likgiltigaste saker, som till ex. att det gjorde ett horribelt väder, vilken franska turnyr i stället för det blåste, han infört i språket, lika som: ta te, göra musik, göra lektyr och sätta rött, i stället för dricka te, spela, läsa och sminka.
Denna min tjänst var således vida både lärorikare och förnämare än den förra, men ändå var den en drängtjänst, och därtill var jag - jag märkte det - icke skapad.
På länge hade jag icke haft någon underrättelse om min Anna Stina: nog hade jag skrivit ett par brev till henne; men hon hade icke svarat, emedan hon-väl kunde älska, men - icke skriva. Endast genom en betjänt hade jag hört att hon skulle vara kvar i W-köping och må bra, men hava flyttat till assessor Fnaskerdts, vilket väl i anseende till unga herrn, satte mig några myror i huvudet, men i förlitande på en sådan flickas dygd, som min Anna Stinas, kunde dylika skrupler ej bliva långvariga. - Ofta låg jag baklänges på min säng med fötterna över tvärbrädet, vartill jag som lakej, hade mycken ledighet, och tänkte på min Anna Stina, och målade min framtid så skön, bara jag haft penningar. I andanom såg jag redan min lilla son, som skulle heta Jäftas Napoleon, huru han sprang och tultade i en liten kolt kring min lilla gård, huru jag förmanade honom att hålla sig ren om näsan o.s.v.; men snart kom den verkliga världen igen. Majoren ringde på sin klocka och jag måste in med mitt vita lärftsförkläde och frisera hans glesa hårstrån.
Nära ett år fortsatte jag på detta sätt min levnad, hade sett Julmarknaden, Mosebacke och Eldkvarnen, eller, med ett ord, allt märkvärdigt i Stockholm, och ändå tilltog min kärlek för Anna Stina beständigt; bevis nog att den var av den verkliga Lafontaineska kärleken, som genom frånvaron fördubblas; desto större blev därföre min glädje då jag en dag fick höra att herrskapet ämnade sig till Ramlösa och jag erhöll befallning att resa såsom förbud genom Småland och W-köping. Så glad som nu hade jag på länge icke varit, och med den livligaste föreställning om sällheten av mitt oförväntade möte med Anna Stina, begav jag mig på resan och grälade med bönderna, som åberopade nya skjutsförordningen, då jag i min otålighet klatschade med piskan.
Anländ till W-köping flög jag till assessor Fnaskerdts gård och inträdde i köket: där stod hon, min älskade, så rödlätt och fet, just vänd emot mig och tvättade spetsar i ett stenfat; halsduken hade hon avlagt och uppvecklat lintygsarmarna. - Anna Stina! ropade jag, här är jag nu.
Lika som överraskad i en ond förrättning, stirrade hon förskräckt
på mig och blodrodnad betäckte hennes ansikte; men i ögonblicket var
jag framme och omfamnade den blyga, som jag trodde icke igenkänt
mig. I min förtjusning knuffade jag till strykbrädet, lagt emellan ett
par bord och betäckt med ett lakan. - Aj f-n! skrek en röst under
lakanet, i det brädet föll ner och unga herr Fnaskerdt tittade
fram. En gemenare figur hade jag väl aldrig i denna stund kunnat
upptäcka, och min bestörtning trodde jag vara den högsta möjliga; men
ännu mera oväntade figurer har jag sedermera på alldeles otroliga
ställen upptäckt, varom jag i nästa del skall avgiva min ödmjuka
berättelse, om NB. högädla fru prostinnan så befaller.
