Sedan jag lämnat min tjänst hos major Murkelkrona, var jag åter fri herre, men också, vilket ej är oförenligt med friherreskap, nästan fri från mynt, ty hela min förmögenhet var ej nu stort större än vid min flykt till Stockholm; och huru långt den skulle räcka, visste jag nu bättre. Min talang att texta, den enda jag egentligen ägde, såg jag nog icke skulle föda sin man, och att simplement följa den sinnrika regeln att bli rik, att alltid giva ut en styver mindre än man äger, fann jag alldeles oanvändbar. - Min spekulation gick därföre ut på, att kunna bli student för att lära något, eller åtminstone få anseende av kunskaper; men huru sådant skulle tillgå utan mynt visste jag icke så egentligen. Emellertid begav jag mig ifrån Gumsjöryd, dit jag varit majorns följaktig, stundom åkande, stundom gående, men med muntert sinne, och tillryggalade äntligen den bestämda vägen till Akademien.
Alldeles okänd anlände jag till lärdomssätet, så lätt ekiperad som studenter vanligen pläga, och i den delen icke olik dem. Nu visste jag väl, att jag svårligen kunde få bli akademisk medborgare utan betyg ifrån gymnasium, och vid något sådant hade jag icke varit, eller i egenskap av kautionsstudent, och till kautionist såg jag mig ingen dager. Emellertid hyrde jag hos akademifiskalen en liten vindskammare, eller rättare en skrubb, ty det sluttande taket tillät mig endast vid ena väggen att kunna stå rak. - Uppgången till denna min bostad kunde liknas vid livsens väg och ärans trappa, ty den var trång och smal samt gick rakt uppåt; också var den försedd med ett rep i stället för ledstång. Själva rummet var något olika tapetserat: ena väggen pryddes av några våder tryckta vattenfärgstapeter, och den andra av uppklistrade nummerlotterisedlar, och musikaliska lotteriets gamla dragningslistor - kalekugnen hade varit grönglaserad, men nu av odygdiga fingrar sönderpetad, och i stället försedd med åtskilliga inristade namn och hieroglyfer; - själva möbleringen oändligt mindre påkostad än i patron Hanks rum i Stockholm, ty där var åtminstone en tältsäng och en korgstol, men här fanns intet utom en träbotten och tvenne fötter till en säng, samt en söndrig bokhylla.
Nu var jag väl således ingalunda i någon briljant belägenhet, men försäkrar att jag ej heller på minsta sätt var högfärdig över densamma. - Första aftonen jag vistades i staden och tillträtt mitt nya rum (d. 7 okt.), gick jag en stund fram och åter, och grubblade på, vad utväg jag skulle vidtaga att förtjäna penningar, till mitt nödtorftiga uppehälle. Jag påminte mig därvid, huru jag hört eller läst, att domprosten d:r Swift i sina unga år varit alldeles i min belägenhet vid Akademien, och att, då han en afton rätt bekymrad över sina finanser, lagt sig i det öppna fönstret, hade han upptäckt en karl med en penningepåse, vilken kommit först till huset där han bodde, sedan direkte opp på hans lilla kammare, och slagit ut på bordet alltsammans, som utgjorde en betydlig summa, såsom hans lagliga egendom. - Vem vet, om det icke kunde hända mig på samma sätt? tänkte jag, och lade mig därföre i mitt lilla fönster; men jag såg varken till någon karl eller penningepåse; det enda märkbara jag upptäckte, var en gammal käring, som stod utanföre porten och stavade på utanskriften av ett brev: Kongl. Aka-demi Fis-kalskan Fru Lena Cajsa Smolin nee Bergström cette - att detta var ämnat till min värdinna, och således icke något penningebrev till mig, fann jag lätt. - Nå lika mycket då; mången har slagit sig ut i svårare omständigheter, jag är ju frisk och färdig, och icke dum heller, tänkte jag. - Vid denna sista tanke kände jag, huru jag rodnade för mig själv; ty i själva verket var jag ej alltid fullkomligt av den tanken, och jag visste alltför väl att det var tu tal om den saken. - För att nu verkligen övertyga mig om huru därmed kunde förhålla sig, föresatte jag mig att utfundera någon fint, varigenom jag kunde uppehålla mig. Länge gick jag fram och åter på golvet, men förgäves; jag uppfann intet sätt. - Jo! ropade jag äntligen, brevet torde ändå hava inneburit min lycka - jag påminte mig att jag därigenom fått den upplysningen att min värdinna själv var en Bergström, och nu föll det mig in att försöka räkna släkt med gumman. - Strax gick jag ner till akademifiskalens i detta lovliga förehavande, med föresats, att framför allt se stursk ut, på det släktingarne ej skulle tro mig vara i behov, ty då visste jag att jag ej skulle bli stort påräknad. Gumman, som verkligen satte ett ganska stort värde på Bergströmska namnet, tycktes rätt nöjd med min person och började uppräkna sitt släktregister så långt hon kände, varigenom vi verkligen kommo under fund därmed, att hennes farfar varit min morfars farbror: dennes far åter, som första gången upptagit namnet, kunde jag tycka antingen måtte innehaft någon ganska obetydlig plats i samhället, eller ock varit utan kända föräldrar, ty gumman ville ej gärna gå längre i räkningen på svärdssidan; men på mödernet trodde hon sig härstamma ända ifrån en fru i gamla tider, vars man också varit akademifiskal och hetat Sokrates. - Sanningen härav betvivlade jag väl något, dock var jag för klok att yppa mina tankar därvid, nämligen, att någon illa artad student, som känt gummans fåfänga för sin ätt, förmodligen velat roa sig med henne och inblandat Xantippa i Bergströmska familjen, ty någon annan Sokrates än hennes man var mig icke bekant, utom en historieskrivare i femte århundradet, och om han någonsin varit gift, var mig en alldeles okänd sak. - Med få ord, jag blev snart rätt väl i huset, kallade gumman moster, och flickorna, (som i parentes allesammans voro vindögda) blevo mina små kusiner - men det som ännu var av ett reelare värde var, att gumman tillbjöd mig att bli ett slags informator för små kusinerna, och såsom en belöning därföre fri mat i huset; vilket anbud jag med så stort nöje emottog, att jag ej kunde underlåta att såsom uttryck därav, trycka en kyss på hennes mindre vita hand.
Morbror Smolin rekommenderade mig sedermera en dag hos dekanus, icke förgätande min talang att texta, varpå gubben satte ett otroligt värde, varefter jag, så snart jag hunnit undfå ett prästbetyg ifrån Uslingius, och skrivit en prydlig inlaga till rector manificus, blev ordentligen antagen till liber studiosus.
Nu hade jag således någon utsikt och fick börja mina studier. Så ofta jag mötte någon professor på gatan, lyftade jag av mig hatten långt förut, och för Hans Magnificence bugade jag mig ända ned i marken; varigenom jag så småningom förvärvade mig deras vänskap; ty att ödmjukhet verkar otroligt vid ett lärosäte såg jag genast på Auditorium, där en viss professor, då han ankom och passerade emellan den uppresta ungdomen, alltid med en mera mysande min betraktade mig och en liten bugande herre, än någon av de andra.
Medvetandet av min stora värdighet som fri, och fri student, hade uppmuntrat mig ganska mycket, och åter givit liv åt mitt naturliga glättiga lynne. Detta och min världskännedom, vilken, ehuru liten den än kunde vara, utan skryt sagt, var vida större än den övriga studerande ungdomens, förskaffade mig snart många bekanta, och bland dem flere ridders- och adelsmän (extra capita). Unge baron von Orten, eller kanske rättare efter utanskrifterne på breven från hans mamma, Le Baron de l'Orten, blev till och med min bror och synnerliga vän.
Efter moget övervägande hade jag ämnat bli jurist; men som därtill fordrades kunskap i latin, och jag i detta språk var förskräckligen klen (jag nyttjar magister Pedanthéns egna ord), trodde jag mig i början behöva arbeta mycket; men då von Orten även ämnade taga hovrättsexamen, och jag kommit under fund därmed att han icke kunde ett ord latin, började jag fatta mod, i synnerhet sedan han sagt mig, att han, till skrivningen på fakulteten, fått löfte av professor Mopsén att få ämnet förut, och därföre tänkte låta sin informator magister Jämmerlind skriva sitt skriptum. Jag anmälte mig även till skrivning, hoppandes med stor anledning att jag skulle få på samma sätt; varför jag, då tiden därtill nalkades, en dag i lånt kappa och värja infann mig hos samma professor.
Peruk, säger en god författare, ger verkligen ett ansikte djupsinnighet och majestät. Detta fann jag nu äga grund, och som mitt ärende dessutom ej var särdeles lätt att andraga, var jag storligen förlägen, men kom, efter åtskilliga bugningar, äntligen fram därmed, och talade i anledning därav om att visa min erkänsla. -
Va ba? Menar ni jag är någon mutkolv? frågade han.
Nu blev jag alldeles förskräckt och började stamma. - Nej, fortfor han, kan ni intet skriva latin fullkomligt och grammatikaliskt, så råder jag er att låta bli. De springa åstad i otid, men det går inte an! - det duger inte! Vänta till nästa termin och arbeta: det är det enda råd jag kan ge er. - Röd som en kalkontupp i ansiktet bugade jag mig, sväljde torrt, och gick.
Att jag misstagit mig i sättet, ty sättet, själva sättet gör så mycket, det kunde jag lätt begripa, och svor emellan tänderna, under det jag snöpligen vandrade hem, däröver, att jag icke tagit min ena 3 r:drs bankosedel i handen, vänt ut och in på den och rullat honom mellan fingrarne - men nu var det för sent.
Att vänta med skrivningen till påföljande termin, var tungt, ty varmed skulle jag uppehålla mig under tiden? Jag funderade därföre på ett annat knep, nämligen att övertala någondera av kursorerne att bära ut ämnet; men då jag fick höra att de voro edsvurne män, ansåg jag det såsom en synd att sätta dem på prov, och beslöt i stället att vidtaga en annan utväg, som också skulle gå an, nämligen att själv bära ut mitt ämne. I hopp att detta skulle lyckas, begav jag mig på utsatt dag opp i konsistoriirummen, och avvaktade där professor Mopséns ankomst. Kl. 9 f.m. anlände han till oss församlade latinare och gav oss var sitt ämne. Mitt var efter en av de 7 vise i Grekeland, nämligen det bekanta: Nosce te Ipsum.
Sedan jag nu fått detta på en liten papperslapp, gjorde jag mig genast ett litet slinkärende ut, för att kunna lämna mitt ämne till en bekant, att därmed springa till magister Skånkius. Professor Mopsén, som förmodligen hade någon aning om mitt förehavande, lät mig riktigt första gången gå ut, men då jag sedermera kom in och skulle låtsa skriva, kom han och tittade i mina papper; jag nödgades därföre skriva något, och började smörja ihop några rader på svenska, lika som till ett utkast, men då jag kl. halv 12, efter överenskommelse med magistern, skulle gå ut i farstun för att hämta min kria, frågade professorn vart jag ämnade mig? Jag skall, svarade jag, med respekt sägandes gå ut ett litet ärende - det behövs alldeles inte, sade han, att göra sig så stort besvär, han kan gå i rummet utmed -- dessutom tycker jag han springer nästan för ofta. -- Nu var jag väl fast. Ingen utväg återstod att få komma ut, och därförutan kunde jag ej få min kria; jag måste därföre skriva själv, och som jag i sådant fall visste att jag ändå skulle bli improberad, översatte jag utan vidare omarbetning, så gott jag kunde på kökslatin mitt utkast, och framlämnade mitt arbete av detta innehåll:
översättning.
"Känn dig själv. Så sjöng en av forntidens ypperste vise. Ingenting är svårare, sade han; men månne han däri resonerade rätt? försökom att något närmare utreda denna fråga.
Vem känner mig bättre än jag själv? Ingen. Erkännom det; därav följer väl icke att jag känner mig fullkomligt - man kan ofta långt mer än man vet, det är sant; man tror sig ej om att lyckas i saker, dem man verkligen med heder skulle genomgå; men bemödar man sig väl då att lära känna sig själv? Mäter man då sina krafter? dömer man icke snarare blindvis utan att tänka?
Se en tänkare; en lärare vid en akademi. Känner han sig icke själv? känner icke den upplyste filosofie professorn sitt värde? vet han icke, att ingen mer än han själv kan känna hans kunskaper, och månne han skall kunna en grand mer än han vet?
Så är det ock med varje tänkande student: Han kan föraktas av alla, anses för okunnig, ohyfsad och till och med dum; men själv känner han inom sig motsatsen, känner sitt snille och sina talanger.
Att känna sig själv är därföre icke så svårt, som den vise Thales påstått; men varifrån fick han då denna falska övertygelse? se där en annan fråga.
Sökom människor som känna sig själva, och vi skola beklagligen nästan endast finna dem vid akademier och gymnasier; utan motsägelse av den orsaken, att det endast är där man har ett redbart värde, och med nöje kan känna sig själv. Thales, som var den äldste bland de sju vise i Grekeland, hade aldrig sett någon riktig akademi, och följaktligen ganska få eller kanske ingen med sann självkännedom; vilket således ostridigt lär vara orsaken därtill, att han på tillfrågan om det svåraste? svarat: att känna sig själv. -- Die Novembris MDCCC --
Ottarus Tralling."
Huru detta skulle avlöpa, är lätt att finna. Jag, som kunde något, blev improberad, och baron von Orten, som inte kunde ett ord, fick cum laude approbatur. - Att han var nöjd därmed betvivlar jag icke, men möjligen tänkte han därvid lika med mig vid ett annat tillfälle: att beröm över vad man förtjänar är tungt, men ännu tyngre att berömmas för en förträfflig gärning, då man verkligen gjort en usel.
Detta mitt förhållande rekommenderar mig väl icke så särdeles, dock hoppas jag, att det ej heller lär skada min reputation i det allmänna, helst jag känner två eller tre personer, som hava allmän aktning och, ehuru med större lycka, gjort på samma sätt: och dessutom själva baron von Orten, vars förhållande jag nyss omnämnt, hade till och med vid själva Akademien så stor aktning, att då han skulle stå sin examen, vari han erhöll laudatur, fick han sitta i fåtölj, - varefter hela konsistorium rekommenderade sig i hans ynnest. Skada att han ett halvt år därefter blev förklarad oskicklig att sitta domare, och därigenom förlorat all åtrå till hög värdighet, eljest hade han visserligen i en framtid kunnat göra Akademien mycken nytta.
Med mitt ömtåliga lynne var jag rätt illa i mina affärer efter avlagt Specimen Stili Latini och den ömkliga utgången därav; jag nödgades nu utvälja någon annan examen, vartill latinska språket icke fordrades, och anmälte mig till undergående av ett slags kameralexamen, vilken lyckades bättre, och jag erhöll däröver ett tämligen hedrande betyg.
Min plan hade väl nu egentligen varit att söka engagement först på landskontoret i W-köping, dit ändå en viss hemlig åtrå, att åtminstone få se Anna Stina, kallade mig, eller ock, att, till en början, göra någon häradsskrivare sällskap (ordet följa med har jag, sedan jag blev student, aldrig mer kunnat tåla), för att framdeles kunna komma in i kammarrätten i Stockholm: men ödet, som ämnat mig till något helt annat än kammarkarl, ville icke så.
Baron von Orten, som ännu hedrade mig med sin godhet, oaktat min okunnighet i latinen, proponerade mig att såsom sällskap följa sig hem till hans föräldrar på Luntingelund över julhelgen, och att sedan följa sig på ting, emedan han hoppades, att så snart han blivit engagerad i hovrätten, genast kunna få förordnande att förestå lagmannen och häradshövdingen Strunthéns domsaga i W-köpings, Nyse, Trasslinge och Luske härader. Detta anbud antog jag med nöje, och lagade mig i ordning att följa honom till Luntingelund vid höstterminens slut eller kort före jul.
Hoppet började nu visa mig gladare utsikter. Äran att såsom främmande få resa till gamla baron von Ortens, smickrade mig rätt mycket; också var jag rätt glad på unga barons examenskalas, samma dag vi skulle resa, och jag kan icke neka, att jag toastade något för starkt för fröken Hönshusen, vars bekantskap jag snart skulle göra, så att jag så där halvsmord satte mig i lilla korgryssen, vari baron och jag skulle avtåga.
Det var ett skönt före och milt väder, samt följaktligen roligt att resa: bönderne tröskade på alla logar vi foro förbi. - Tättingarne flögo i hungriga troppar kring husen, och stulo korn. - Kramsfåglarna flögo flocktals och hackade frusna rönnbär, och grisarne gnällde för slaktkniven till helgen i alla gårdar.
Tror du inte, sade jag till von Orten, i det vi reste förbi en snygg bondgård, där de barkade julgranarne redan voro uppsatte, att folket här kan vara mycket lyckligare än någonsin de som sitta i den där granna racken? - ty en öppen rack med löddriga hästar, under pisksmäll på pisksmäll, kom på något avstånd körande efter oss. - Nog sitter jag då hellre i racken, svarade von Orten, jag ser att en vacker flicka sitter i den. I detsamma svängde den oss förbi, och vem målar min förundran, då jag, i det jag igenom mina lornjettögon betraktade fruntimret, som satt utmed en officer, igenkände Anna Stina Löfstedt, min f.d. fästmö, i en svart sammetspäls, koaffyr av dylikt tyg, tyllslöja och stora tunnbandsformiga ringar i sina öron.
Jäkeln besitta! var det icke Anna Stina! ropade jag; hur har hon
kommit så högt opp? Stackars flicka! tänkte jag likväl strax, hon har
väl gjort det lätta steget ifrån piga till mamsell, ty fru lär hon
svårligen kunna vara - och att jag tänkte rätt, fann jag tyvärr, då
jag efter tingsturen återkom till Stockholm, och, o fasa! mötte henne
vid sidan av en åldrig tjänsteman med blå jacka och vitt livgehäng
blygsamt vandrande till spinnhuset.
