Med delade känslor närmade jag mig till mitt forna hem. Mycket var förändrat ehuru få år jag varit skild därifrån. Gamla prästgårdsbyggningen var brädbeslagen, kyrkogården var omändrad och planerad, och i stället för den höga spetsiga spiran på kyrktornet, vari jag mången gång uppklättrat, var nu, sedan åskan däruti slagit ned, ett, med åskledare av Grönkvist försett, mera modernt lågt torn uppbyggt. - Endast prosten och de 2:ne ogifta mamsellerna voro sig lika och mottogo mig med fägnad, ehuru litet krusersamt, intill dess vi ånyo hunnit bli rätt bekanta. Detta dröjde likväl ej länge, oaktat mamsellerna ej mera sade du, utan i stället han; vilken lilla skillnad även, i anseende till min gråa filtkaskett m.m. kunde vara någorlunda billig.
Sedan jag avlagt en berättelse om mina märkvärdigaste öden, och druckit ett par glas öl till välkomma, samt prosten fått några andra små bestyr för taxeringskommittén; tog jag min nyssnämnda gråa mössa, i avsikt att gå ut till platser dem mitt minne så ofta framställt för min inbillning. Oaktat det var vinter vandrade jag ned till en källa i hagen, den jag med eget arbete rensat och kringstängt med små piltelningar, och där jag i barken av en ung al fordom med pennkniv ristat: O. T. och A. C. L. den 24 Junii. Snön i stora drivor hade lagt sig i min väg, på sina ställen lika högt med gärdesgården, och djupt klev jag stundom ned mig med ena benet medan det andra med krokigt knä stod uppe på skaren; men ihärdig fortsatte jag min vandring och gnolade därvid sakta på den passande versen, ur mitt favoritstycke Tacksamheten:
Mitt igenom vinterns driva Gick en yngling till den lund, Där han plägade fördriva Mången lycklig sommarstund.
Ty sådant var just förhållandet med mig och en sorglig ljuv känsla pressade några tårar ur mina ögon. Dessa lyckliga stunder voro försvunna och jag en främling. Vid min framkomst var också allt ombytt: Alen stod väl kvar men uttorkad, ty hackspikar hade huggit ett djupt hål där A. C. L. fordom stått. - Ja, sade jag, så går det där ingen vaktar - och sedan en hackspik börjat hacka komma fler, och då är det förbi. - Detta var väl ingen ting att gråta åt, men ändå kände jag en tår trilla ned på kinden. - Jag vet ej huru det kom till, men detta föreföll mig liksom en underrättelse från den stackars Anna Stina. - Jag återvände änteligen i ett rört lynne till prostgården, borttorkade med min vante den isade tåren av kinden, och visade mig lika glad som förut. Också återvann jag snart hela min munterhet samt började språka med gubben om nytt ifrån Akademien, och lämnade tillfridsställande svar på alla hans frågor, utom en vars upplysande jag ej var mäktig; huruvida någon fortsättning av den disputation för vilken han i sina unga år responderat: Om djävulens möjliga inneboende i människans kropp, ännu blivit utgiven. Likaledes roade jag mamsellerna med att berätta artiga saker om Stockholm, huru man där ej kan vara säker att icke bli överfallen om nätterna, huruledes man om sommaren kan få se jungfrur och herrar gemensamt bada sig och lära simma strax utmed vägen på Djurgården, o.s.v. samt huruledes en far, vars namn jag likväl förteg, en gång för några år sedan reste dit ifrån landet med trenne sina vackra döttrar, dem han alla släppte på ett torg mitt i staden, och sen aldrig brydde sig om utan lät dem gå vart de ville; och alla tre, inom kort tid, fingo hundradetal av älskare, och blevo utstyrda med pärlor och grannlåter; vilket all mamsellerna Sorlenius med lika uppmärksamhet och förundran avhörde, som jag i mina barnaår, Sagan om ödets besynnerliga fläck på tre fattiga skräddare.
Nu var jag således i min födelsebygd, ej riktad med penningar, men med vackra papper ifrån Akademien, och åtminstone någon erfarenhet. Endast tjugu år gammal, såg jag världen ännu leende emot mig och allting glatt. På den hederliga prostens anbud, att stanna kvar hos honom några dagar och intill dess tingsterminen inträffade, tackade jag av uppriktigt hjärta. Jag logerades i den nykomna adjunkten magister Lurvelins kammare; just icke något med förgyllningar och siden beprytt, eller av vällukter angenämt rum, men ändå en i mitt tycke ganska hedrande bostad.
Då,jag om aftonen lagt mig, och efter vanligheten med en kort bön tackat Gud för en lyckligt förfluten dag, fann jag mig rätt säll och nöjd med min ställning. Någon utväg blir väl tänkte jag, med flit och redlighet slår man sig nog ut. - Magistern som låg utanföre mig i samma säng och hade en lärftsnattmössa på huvudet samt en ljusbit stående på ljusknekt i en snedbultad tennstake på en trästol bredvid sängen, låg och läste på en stor bunt, hela kvartalets Post- och Inrikestidningar, medan jag var sysselsatt med dessa tankar. Just i det jag nu hade vänt mig till väggen för att somna och ämnade säga: God natt! ropade han till mig: Sover han än? Nej svarade jag och höjde opp huvudet för att höra vad han ville säga. - Är inte Tralling släkt med den Trallingen som står död i tidningarna och lämnat arv efter sig? Vad är det för en? frågade jag, och sträckte min hals en tum högre. - Jon Tralling, fortfor han och började läsa hårt: "Avlidne, prinsens av Wales hovborstbindare i London, herr Jon Tralling's i Sverige vistande okända arvingar, äga hos m:r Lorenz Loy i London, ävensom hos herrar Haffz & Språng i Stockholm samt herrar Wanck & Lythe i Göteborg att sig anmäla, och med behöriga släktskapsbevis legitimera för att emottaga den efterlämnade förmögenheten, bestående i effekter och kontante penningar." - Va ba? ropade jag och kastade täcket åt sidan för att sätta mig opp i avsikt att få se annonsen. Jag läste och läste om igen, och förvissades att den saliga avsomnade herr Jon Trallings i London verkeligen varit min anförvant. Att min farfar varit gästgivare i Traheryd och på sin ålderdom blind, kände jag, ävensom att min far haft en äldre bror som varit engagerad på hattmakarekontor i Laholm, men om denna min farbror varit gift eller ogift, fattig eller rik, eller vart han tagit vägen, var mig till denna stund en okänd sak. Jag inhämtade därföre med desto större nöje, underrättelsen om hans utrikes resa och aktningsvärda val av ett hedrande yrke. Prästen tycktes även deltaga i min glädje, men då i alla fall ingenting genast kunde uträttas låg han beskedligt stilla och bad mig även lägga mig igen. Änteligen gjorde jag så, men innerligt svårt hade jag för att somna, och först emot morgonstunden tillslöt jag mina ögon högst obetydligt, blott för att drömma om stora borstbinderier. Det fanns ingen ro i hela min person, och långt ifrån att min känsla var angenäm, var den rätt obehaglig. Hjärtat klappade, jag tyckte timmarne blivit mångdubbelt längre, och att varje segelknäpp av gamla träuret vid dörren dröjde en halv minut. Änteligen blev det morgon och genast, så dags jag trodde prosten möjligen kunna vara oppstigen, var jag inne hos honom med avisan i handen för att berätta min lycka. Gubben satte på sig sina glasögon, höll tidningen bortom ljuset, satte opp hakan och genomläste artikeln den han förut ej observerat; önskade mig med verklig uppriktighet lycka och tillade en vacker förmaning, att, om än himlen gåve mig kanske en ansenlig förmögenhet, aldrig glömma att ordentlig vandel är den största skatt, och att den förutan, rikedom snart kan försvinna. Titeln bror, som han nu nyttjade i stället för du, var också ett bevis på hans välvilja, och gjorde hans lärdom desto kärare. Bror kunde väl gå efter gamla kyrkboken nu straxt, sade han. Därtill behövdes ej lång tid, emedan jag redan intagit den i gubbens yttre rum, och framlade den därföre genast, då prosten själv med darrande hand och därigenom stora strekliga bokstäver, gjorde ett utdrag därur rörande min fars dödsår, och min äkta härkomst ifrån honom. Någon upplysning om min övriga släkt fanns naturligtvis icke, emedan min salig far utan prästbesked ankommit till församlingen, men lyckligtvis påminte jag mig en gammal bibel med mässingsbeslag, det enda arv jag fått efter min far, och som fordom tillfallit honom i arv efter hans far; och att i den åtskilliga anteckningar på första bladen voro gjorda. Denna bibel hade jag fordom skänkt till Anna Stinas mor i hopp att som hennes måg återfå den i arv, och som gumman efter lantjägarens död flyttat ifrån bostället till en by långt på andra sidan om sjön Stora Lusken, nödgades jag nu att begiva mig dit, för att få låna denna skatt.
Utrustad med min mössa och mina vantar samt en näsduk bunden framför munnen, men litet bristfälliga stövlor, begav jag mig alltså, oaktat en skarp köld till fots över sjön. En liten pojke, min efterträdare i köket hos prostens, följde mig som vägvisare. Ännu långt tunnare klädd och sämre bevarad om fötterna än jag, men lika glad ändå, sprang han med sin kälke, röd och fuktig om näsan och flåsade mellanåt på sina stela fingrar. - Efter ett par timmar anlände vi lyckligen, och min möda blev fulleligen betald genom erhållandet av den dyrbara bibeln.
Gumman bebodde nu en liten, från byn avskild koja, och tycktes på sitt vis ha trevligt. Utanför dörren låg en stor hög med ris och skräp till bränsle, och inne i stugan var snyggt och nätt. En hylla paraderade med åtskilliga hopsatta blå och vita på kant resta tallrikar, och ett par snygga mjölkkärl stodo på ett bräde under taket. Oaktat kölden ute, som med tjock vit isfäll betäckt de små rutorna, var det gott och varmt i stugan, så att björkriset i en liten butelj i fönstret börjat spricka ut, och katten i sängen, förnöjd krökande sig, utsträckte sina fyra ben. Gumman själv satt på en låg träpall och härvlade garn då jag inträdde. I början syntes hon vid den oväntade händelse lite förskräckt, men snart igenkände hon mig och förundrade sig endast att se mig, och att jag undergått så stor förändring, och nu blivit en hel herre. - Efter första förundrans utbrott kom känslans, och gumman började gråta vid åtankan på forna dar och sin Anna Stina, från vilken hon nu nyligen fått brev. Jag frågade alltså efter hennes tillstånd och bad att få se brevet, vilket gumman framtog ur lilla skåpet för att låta mig läsa och själv ännu en gång få avhöra. - Det var skrivit i Anna Stinas namn, men av någon annan, numera ganska smutsigt och av följande innehåll:
Min hulda mor må alltid väl!
Jag får med några rader nu berätta min hulda moder att jag begivit mig hit till Stockholm och Gudi lov har hälsan, men här är icke som hemma att vara, och Gunåde den flicka som icke lyder faders och moders råd utan tror hala tungor, de lova väl stort men sedan de fått bedra en lättrogen flicka förskjuta de henne, jag ångrar aldrig mer än att jag icke var densamma emot Ottar som han var emot mig, om han var fattig var han ändå beskedlig, men jag var tokig och trodde att ryttmästar Lappstedt ville på allvarsamhet ha mig och därföre följde jag med honom hit men nu vill han aldrig si mig sen jag blivit så olycklig och kommit på fall. Jag ville visst gärna komma hem till min hulda moder och sköta henne på sin ålderdom men nu skäms jag att visa mig därhemma. Jag har väl ännu litet kläder i behåll som jag fick av honom, men jag får lov att sälja bort för att betala hos en fru på traktörsställe i kvarteret Pigasus där jag bor och utgjuter strida tårar varje dag över mitt fel som aldrig mera kan bättras. Jag skriver dessa rader med stor sorg och ber Gud att han tröstar min hulda moder och att hon icke måtte ta sig alltför stor sorg för min skull. Jag förbliver min hulda moders lydigaste dotter
Anna Christina Löfstett.
Gumman grät vid avhörandet härav, och jag var nästan färdig att göra detsamma; så ynkeligt föreföll det mig. Vad som dock slutligen tröstade henne var mitt löfte, att, så snart jag komme till Stockholm, uppsöka den arma flickan och hjälpa henne att få komma hem, vilket hennes mor av allt hjärta önskade.
Detta uppträde rörde mig visserligen mycket, men nu, så sysselsatt med mina egna affärer, verkade det ej så häftigt som det säkert annars gjort. Farfars bibel var nu min huvudsak, - och glädjen att hava funnit den kvävde andra tankar. - Fullkomligt lyckades också mina efterspaningar däri, ty vid min hemkomst fann jag en lång förteckning på saliga släkten, nämligen min fars syskon, 3 till antalet, varav likväl 2:ne, Rebecca och Judith i spädare åren blivit hädan kallade, men den äldsta, Joachim Petrus, som stod född den 3 februari 1749, var efter all anledning till mognare år kommen. Härav, jämte antecknade faddrar tog jag en ganska prydlig avskrift, och sammanhäftade den tillika med prostens betyg med en röd silkessnodd, vilket allt jag med gående post, under rekommendation uppsände till herrar Haffz & Språng i Stockholm, samt förfrågade mig i ett ganska sirligt brev med tre rader på första sidan, om arvets storlek, vilka mått och steg jag borde vidtaga, samt underrättade kontoret, att jag efter inhändigat svar, personligen skulle hava äran infinna mig i Stockholm, färdig, om så fölle sig, att då genast lyfta hela summan eller någon del därav. Också hade jag visserligen anträtt resan på ögonblicket, om jag ej inom få dagar väntat baron v. Orten, vilken under tiden engagerat sig i Kongl. hovrätten och straxt erhållit förordnande, att förestå lagman Strunthéns domsaga, samt därföre nu skulle börja sina ting i Luske härad på tingshuset i Torrestad, där han fått mitt hedersord att till sitt biträde träffa mig. Detta löfte ville jag av vissa skäl ej bryta, ehuru liten böjelse jag än ägde att nu följa honom på ting, då alla mina forna planer, att bli advokat eller revisor i kammarrätten, naturligtvis hade flugit i luften. Den ofantliga förmögenheten jag ägde (ty jag ansåg arvet redan som i min hand) sysselsatte min inbillning i stället och Stjerntorps säteri, vilket jag fordom i mina drömmar ville köpa, blev nu en verklig spekulation, emedan jag kände att ägarinnan, generalinnan, friherrinnan Kattwood önskade att få sälja egendomen mot femtiotusende riksdaler banko. - Ryktet om min stora rikedom spridde sig även omkring likt en löpeld, och överallt blev jag ansedd som en stor herre samt kallades allmänt rika Trallingen, så att jag nästan skämdes att i egenskap av simpel tingsskrivare följa baron v. Orten, men som jag snart ifrån herrar Haffz & Språng i Stockholm erhöll följande brev, vars innehåll jag ej kan underlåta att meddela:
H:r O. Tralling, Torrestad.
S T H
Estimerade av 28:de passato emottagit. Med tjänstvillighet skola till Tit. Loy i London översända allegaterna. Uppgiften av framledne Tit. J. Trallings efterlämnade i effekter och kontant till oss, cirka 30,000 Livres Sterling. Då svar från London ankommer skola avertera. Rekommendera oss till Tit. ytterligare affärer.
Högaktningsfullt teckna
Haffz & Språng.
Och således därigenom erhöll upplysning, att ännu intet arv var att
lyfta, vilken avis väl icke var kär, men desto kärare uppgiften av
summan, nämligen 30,000 pund sterling; hade jag intet emot, att på
v. Ortens begäran, efter mitt löfte var honom följaktig, åtminstone
under början av tingsturen.
