Vi började således våra ting, men då dessa ej egentligen röra mig och jag fick mycket viktigare saker att bestyra med, vill jag ej ytterligare, än som redan skett, besvära med rättegångsmål eller avgiva någon vidlyftig berättelse om våra domareförrättningar, endast nämna, att förrättningen gick som den kunde, klent nog, och äro de, i Kongl. hovrättens arkiv vilande domböckerna, ej allenast därav ett talande bevis, utan även Advokatfiskalsämbetets aktion emot baron von Orten, på den grund, att han av misstag, på kronolänsmannens i Trasslinge inrådan, dömde en hel sockens allmoge till spöstraff därföre, att den i ingiven klagoskrift beskyllt länsmannen att hava bedragit allmogen vid kronoskjutsningar, och innehållit kronans betalning därför; tagit mutor, 2 r:dr av hemmanet, för olovlig brännvinsbränning och endast gjort beslag på dem som ej velat betala eller fattiga backstugogummor som ej kunnat o.s.v. vars olyckliga utgång för von Orten jag redan haft äran omnämna. De ställen och herrgårdar, dit vi blevo budna på kalas, vore kanske tjänligare att beskriva; dock, för att ej bliva alltför enformig, torde en skildring vara tillräcklig, och då en, på ett av dessa ställen gjord bekantskap, haft betydlig inflytelse på riktningen av mina öden, har jag trott mig böra meddela beskrivningen över vårt på samma ställe gjorda besök.
Första tinget hölls, som sagt är, i Luske härad där godset Nassarp med kvarn och tegelbruk är beläget, en knapp mil ifrån Stora Torrestads kyrkoby. Ägaren till denna possession, tegelbrukspatronen och ledamoten av W-köpings hushållningssällskap, Pehr Lymell Petterson, hade jag visserligen tillförne sett och lärt känna, ävensom patronessan och bägge döttrarna, ehuru dessa senare voro små under mitt vistande i församlingen, då de med band på ljusa håret och gröna flor däröver, varje söndag efter fru mamma kommo trippande in i kyrkan och jämnt opp räckte att titta över herrgårdsbänken; men huvudsakligast kände jag unga Lymell, en yngling vid pass ett år yngre än jag, som med sin informator magister Ollesson någon gång brukade göra besök i prostgården, och redan då ansågs för en kvick ungdom, men själva herrgården hade jag likväl aldrig besökt, endast ifrån trädgården betraktat, då jag en gång i unga år begivit mig dit för att snatta plommon åt Anna Stina.
Till Marie Bebådelsedag ankom nu en invitation på kort till högvälborne herr baron, kammarjunkaren och vice häradshövdingen von Orten, och naturligtvis en dito till mig, att äta middag på Nassarp. På utsatt dag reste också friherrn och jag, han i adelsuniform och jag utan, uti hans lilla hollstenare till bestämd ort, och anlände precist till middagsstunden. Omkring 30 personer främmande, ortens samteliga ståndspersoner, och ett par de fetaste av nämndemännen, voro redan på stället, och vår ankomst avvaktades endast. Brukspatron, åtföljd av unga herrn i vita kypertslångbyxor, emottog oss själv i farstun och hjälpte oss till och med av med våra överrockar, dem en frodig piga upphängde på den vid väggen uppslagna klädhängaren, varefter vi ledsagades in genom salen, där ett stort hästskobord stod dukat, och herrarne voro samlade och liksom i haye uppställde. Under bugning åt ömse sidor, likasom då en ordförande med ceremoni emottages i en orden, passerade vi detta rum, baron först och jag efter med mössan under armen, in i rummet till damerna, där vi presenterades för värdinnan och hennes döttrar, Engel och Selma. Baron kysste värdinnan på handen och således gjorde jag även så med, emedan jag i allt sökte följa hans exempel, men då han stannade för att tala några ord med frun, angående ställets pittoreska situation, kunde jag ej gärna blanda mig i samma konversation, utan, ännu i strid med min forna blygsamhet och mitt nu ägande värde, vände jag mig omkring, med händerna på ryggen, litet förlägen; men som, i vad direktion jag ock stod, jag alltid såg någon dam bakom mig, och jag, sanningen att säga, ej gärna ville vända ryggen till någon, emedan jag kände att ett litet hål börjat visa sig på armbågen av min svarta frack, tog jag mitt parti och begav mig genast ut till herrarna för att få aptitsupen, vartill de nu beredde sig, och där stannade jag att resonera med unga Lymell tills brukspatron klappade mig på axeln med anmodan, att konvojera någon av damerna till bordet. Jag skyndade därföre att närma mig till en av flickorna och bjuda min arm för att också ledsaga en dam över tröskeln in i salen, där jag sedan bockade mig på nya sättet, med en hastig knyck på huvudet och bröstet.
Det ganska aptitliga bordet var nu fullkomligen serverat. Mitt på den brutna servetten beprytt med en korg av rullat papper, uppfylld av artificiella blommor, just icke värdiga att målas i doftande Auroradrömmar, men dock ganska prydliga: törnrosor av nettelduk färgade i safflor, nejlikor med fjädrar uti, narcissor och syrener m.m. samt däromkring fat vid fat; kromgäddan, som med vassa tänder bet sig själv i stjärten; rökta svinhuvudet, som smilade satiriskt; stekta gåsen, som räckte över fatet, och droppade fetma på vita duken o.s.v. Vi läste ett ögonblick varefter placeringen med prut och krus gick för sig, ty hela mängden, utom baron och ett par av damerna, hade packat sig vid dörren, därifrån ingen syntes vilja, utan alla stodo och trängdes, som det tycktes till de feta nämndemännernas stora molest. Änteligen gick den dock för sig. Värdinnan satte sig först, så baron von Orten, därnäst en gammal fru med vit linongskoaffyr på huvudet och salig mans silhuett i guldkedja omkring mörka halsen, så jag, och händelsevis vid min sida, mamsell Engel som jag konvojerat. Så snart jag uppvecklat min servett, för att insticka snibben därav i knapphålet och upptagit den ena brödskivan, som därvid av vårdslöshet föll på golvet, beredde jag mig till konversation med min granne, men i förlägenhet om början, teg jag ändå en lång stund. Änteligen började jag med små dumma anmärkningar, såsom, att blommorna i korgen säkert måtte vara desamma som blivit besjungna i Poetiska Kalendern, vars omöjlighet jag väl insåg, och fick alltid artiga men precisa svar, så att saken snart var avgjord. Likväl fann jag att mamsell Engel med nöje talade vid mig, emedan hon visade sig särdeles glad med en dragning på munnen, då jag tilltalade henne. Småningom blev hon likväl språksammare och började att tala själv, och sen gick det rätt bra, i synnerhet då hon kom på ämnet om Jungfru-Lasse och Silver-Jan. Då gåsen skulle skäras, vilket bestyrdes av bruksherrn själv, och jag redan börjat finna stolen varpå jag satt, varm och tröttsam, öppnades dörren och båda pigorna som bestyrde serveringen, inträdde den ena efter den andra med var sin prydliga bål, och skålarna börjades: Herr baron och häradshövdingens, fru överstelöjtnantskans, herr patron Trallings o.s.v. och slutligen alla vackra flickors skål. - Till följe av denna sista hemställde värden om icke någon visa borde avsjungas, helst mamsell Engel hade god röst, ävensom båda mamsellerna Sorlenius, och en liten trio skulle uppstämmas. Svårigheten var endast att finna något tjänligt sångstycke. Änteligen gick Engel efter Visboken, däri Kärlekskväden och Älskogsläran med flera nya stycken voro avskrivna. Men som ingen kunde någon ton på dessa kväden, valdes i stället: Ångestrop på Noras bröllop, vilken gick ur samma ton som, På livets mödosamma stråt m.m. och gjorde med trenne klara premiärröster en så god effekt, att det på allmän begäran flere gånger repeterades, och föranledde till ett så allvarsamt drickande, att jag, som förut grundlagt med andra dryckesvaror och i synnerhet öl, snart började känna mig mer än belåten, och att, för att tala bildrikt, ännu ett enda glas till, för mig kunnat vara lika överflödande som sista droppen hälld i en full tekopp. Jag höll likväl god min, och då vi änteligen fingo resa oss ifrån bordet, konvojerade jag åter min bordsgranne utan att vackla, genom dörren tillbaka. Här satte jag mig likväl helt tyst och stilla på en stol i vrån, och, utan att säga ett ord, riktade mina blickar efter mamsell Engel, som stående intog sin plats, endast ett par steg ifrån mig bredvid ett runt alrotsbord, för att där servera kaffe.
Känslig som jag är och alltid varit för det sköna, är det ej svårt att inse huru jag nu, uppeldad av vinet, med glädje genom mina lornjettögon, vilka jag just för tillfället framtog, skulle betrakta den unga kvinnan. Sådan, som hon nu genom dessa glas föreföll mig, vill jag göra ett försök att avmåla henne.
Omkring 18 år gammal, eller i ungdomens frodighet, tyckte jag mig i henne för mina ögon se en verklig välfödd, i ordets ursprungliga mening, båld Engel, och det aldrafullkomligaste som Gud skapat. - Från golvet började denna Englabild med ett par ej alltför små fötter, i svarta marokängsskor liten smula snedgångna, men så obetydligt, att det nästan icke märktes. De fina bomullsstrumporna med genombrutna kilar, korsvis lindade med smala svarta band, skymdes i deras tilltagande skönhet av en i motveck, runt omkring den vita glesa nättelduksklänningen, lagd dubbel garnering. Emellan denna och den tätare underkjolen, kröp en liten lycklig svart insekt oppåt, och ledde mina avundsjuka ögon, veck efter veck, småningom ända till det jämförelsevis smala livet. Här förlorade jag insekten, och min blick vilade litet, nästan som den ej velat längre, men fortsatte dock sitt bespejande, och ledde sig på detta sätt fram ända till halsrimsan, men där svävade den med osäkerhet på brädden, liksom skygg, att i hoppet över det lilla avståndet till den fulla Englabarmen, falla i djupet och aldrig mer komma opp igen. - Och ho vet? huru länge jag på detta sätt kunnat sitta och njutande betrakta naturens mästerstycke, om ej samtalet bland herrarne, som slagit en ring omkring baron von Orten, ifrån beniga juridiska frågor kommit att vändas på mig och det ofantliga engelska arvet. Jag måste således deltaga däri, och ställde mig därföre reputerligt, med händerna en i vardera fickan, och resonerade en stund, men då ölet och punschen ännu opererade med gemensamma krafter, och jag tyckte mig generad i varma rummet, avlägsnade jag mig efter en liten stund ifrån sällskapet, och begav mig ut i fria luften, utan någon annan egentelig plan än den att söka mig om, ty lokalen var mig obekant. Som ödet likväl oftast för våra steg till helt andra mål än vi ämna, leddes även mina till ett helt oförväntat. - I det jag på farstugbron med aviga handen jämnade fodret i min mössa för att sätta den på huvudet, och ögnade mig omkring, upptäckte jag i trädgården, som var belägen framför byggningen, en liten vacker 8-kantig paviljong, försedd med någon inskription. Denna fick jag lust att bese, - begav mig därföre till trädgårdsgrinden och studerade på att läsa upp den, då mamsell Engel i detsamma även kom ut på garden med en harullssjal kastad över huvudet, i vad för ärende vet jag icke, och gissningar äro alltid opålitliga. - Allt nog, då hon upptäckte mitt bryderi att kunna få opp grinden, tog hon med vänstra handen bakuti sin kjol för att litet upplyfta den, på det han ej måtte smutsas, och kom till mig för att hjälpa mig med låset, och vad var sedan naturligare än att vi båda begåvo oss in i trädgården.
Det var en vacker vårdag. - Dagsmejan hade borttinat nästan all snön, endast några fläckar här och där lågo kvar på nordliga sidan om krusbärsbuskarna. Svärdsliljornas första skott och tulpanbladen började redan titta opp ur de fuktiga, ännu med löv och skräp överhöljda och ouppgrävda rabatterna. Vattnet av den smälta snön formerade små rännilar i sandgångarna, där en och annan spilld ärta redan börjat på att gro och tillkännage att våren med stora steg ingick. Inga löv voro dock ännu utslagna: de tittade endast fram ur frodiga knoppar, och i en vild häck började en enda videbuske att på naken stjälk, utslå sina luggiga blommor. Den tidiga varfågeln ännu ensam ropade sitt Lite hö! - Ack vad våren är skön! sade jag - jag vet ej huru det kommer till, men mitt lynne blir därav så outsägligen lyckligt stämt. - Mamsell Engel smålog, och vi fortsatte vår vandring i den våta sanden, hon tryckande sina nätta spår jämte mina, utmärkta av de järnbeslagna klackarna. Lusthuset låg vid slutet av gången, och där läste jag inskriptionen, som med prydligt målade bokstäver innehöll:
SÖK ICKE HÄR ETT VITTOMKRINGFREJDAT PRUNKANDE FESLOTT, SÄLLHETENS MILDA MUSIK HÖRS BLOTT I LANTLIGA HUS
Där måste jag gå in, yttrade jag med värma, och så följdes vi oppföre den lilla trappan, öppnade dörren och inträdde, men orsaken till inskriptionen kunde jag där just icke upptäcka, ty rummet var tämmeligen tomt utom några trädgårdsstolar, en soffa och över den, en stor i glas och ram infattad tavla. Denna betraktade jag alltså och fann den, i klippta skuggporträtter historierat föreställa Lymellska familjen. Gamla herrn och frun suto på var sin stol vid sidorna, och emellan dem stodo Engel, Selma och unga herrn; de förra framräckande blomsterkorgar till mamma, och den senare en bok till pappa. Under stod skrivet, Pehr Lymell Petterson, herre till Nassarp, Lilltärna och Påverås samt fröken Ulrika Eleonora de la Wrak moder till 3:ne barn. Att ej, ordet fru i stället blivit använt, föreföll mig väl underligt, och jag började en stund misstänka att hennes nåd kunde vara ogift, men gissade snart orsaken som föranlett härtill; fåfängan att tillkännage sitt adelskap, vilket mera okunniga i heraldiken av blotta namnet kanske ej kunnat inse. Sedan jag en stund betraktat detta, och således intet hade stort vidare att uträtta på stället, samt dessutom tyckte mig vara i en kritisk belägenhet, ensam ställd i ett avlägset rum med en ung flicka, vars ögon jag knappt vågade betrakta, drog jag mig åter till dörren för att komma ut, men olyckligtvis hade den vid igenslagningen på något sätt gått i baklås, och vi blivit instängda. - Vad skulle vi nu göra? Ropa torde någon tro, men sådant hade tjänat till intet, emedan ingen kunnat höra oss. - Mamsell Engel rodnade, och i det jag betraktade henne rodnade jag även utan att just egenteligen kunna göra mig reda för orsaken därtill. Vi började emellertid att gemensamt arbeta på låset, och slutligen, att med förenade krafter knuffa på dörren. Allt förgäves; den var och blev i lås. - Ja, sade jag änteligen, och rev mig litet bakom örat i det jag betraktade låset, det här ser svårt ut, men, fortfor jag med en artig gest för att trösta min medfånge, i så angenämt sällskap vill jag gärna vara instängd. - Hm! han säger så bara, yttrade mamsell Engel och myste litet, liksom hon ej trott mig. Jag kunde således ej annat än fortsätta min artighet, och som jag dessutom ej var kall, gick det desto lättare. Jag försäkrade därföre, i det jag fattade mamsell Engels hand och kysste den, att hela min livstid med nöje skulle tillbringas endast i hennes sällskap. Härpå svarade Engel intet genast, hon nedslog endast sina ögon och rodnade, men som den goda flickan i sitt sinne tog detta för ett ordentligt frieri, lär hon ansett sig skyldig att svara, och framviskade därföre ett sakta Ja. - Nu var jag väl fast. Att bedra en god oskyldig flicka hade varit mig en omöjlighet, men att så oförmodat bli fästman, var ej stort roligare. Lyckligtvis hördes just någon i detsamma komma trappan oppföre och börja vrida på nyckeln, vilket avbröt min förlägenhet. Hela sällskapet hade NB. fått det infallet att gå ut i trädgården, där våra spår naturligtvis givit anledning till promenadens förlängande ända till lilla paviljongen. - Med ett ord, lyckligen för att släppa oss ur fällan; men den min jag vid dörrens öppnande höll, ehuru oskyldigt mitt uppförande varit, var ej den bästa, helst utseendet i många fall var emot oss. För mycket uppeldad i ansiktet att icke förråda häftiga rörelser, och dammig på ena knät av mina svarta underkläder, emedan jag under arbetet med låset tillika genom våld velat uppspränga dörren med mitt knä, var jag verkligen högst förlägen. - Föreställningen av en öm fars och mors oro över, att inför ett helt sällskap finna en dotters heder tvetydig, utan möjlighet för henne att rättfärdiga sig, och således kanske för alltid misskänd, var livlig för mig, och mitt fullkomliga erkännande därav, att jag var orsaken härtill, måste i min uppsyn hava målats med uttryck av ånger och samvetsförebråelse, ty, i stället för att skämta över vår belägenhet, upptäckte jag ett tydligt bryderi, och att den gamla överstelöjtnantskan gjorde betydande miner. Med ett ord, snöpligt nog visade jag mig åter, men just detta stärkte mitt beslut att ordentligt begära mamsell Engel till min hustru; och med min förmögenhet trodde jag att anbudet ej hos föräldrarna skulle möta större svårighet än hos flickan själv. Samma dag kunde jag likväl icke verkställa detta, emedan baron von Orten ej hade tid att längre dröja kvar, varigenom således mitt vistande på stället alldeles blev för kort till så stora företag. Men följande dagen ackorderade jag mig en ridhäst, lånade häradsdomarens nya sadel och travade så åstad till Nassarp att fria.
Vid min framkomst blev jag med mycken artighet emottagen, och efter få omsvep androg jag först för pappa och mamma mitt ärende, med tillägg, att jag skulle anse mig för den lyckligaste i världen om jag med mamsell Engel finge dela vad en avliden huld och aktningsvärd farbrors önskan säkert varit, att efter sin död få lämna i dygdens, godhetens och oskuldens händer; vilket allt jag under vägen flere gånger överläst. - Lika som beredda på allt detta, gåvo föräldrarna mig deras samtycke med några komplimenter över den glädjen de kände, att så lyckligt se en dotter försedd. Likväl, som ett giftermål vore en högst viktig sak, och föräldrar i den delen aldrig borde tvinga sina barn, tillade brukspatron, att saken helt skulle få ankomma på Engel själv. Jag tackade: viss, att hon ej heller skulle ge mig refus.
Efter en kort stund inträdde Engel, utstyrd med en liten röd kasimirströja, benat slätkammat hår och en krokkam bak i nacken; så behaglig som möjligt. Jag framträdde då, kysste vördnadsfullt hennes hand och bugade mig därefter ännu en gång, vilken artighet hon besvarade med en dubbel nigning. Kanske hade det en lång stund stannat vid denna kompliment om icke hennes far hjälpt mig, och för sin dotter berättat min avsikt, samt själv frågat hennes svar.
Engel fnyste endast litet, liksom hennes bifall fallit av sig själv. Guvälsigne er då barn, fortfor gubben och lade Engels hand i min, och nu slöt jag i mina armar min första verkliga egendom, vars hela omfång jag liksom ville undersöka.
Sedan denna rörande scen varat några sekunder, började min blivande svärfar att resonera med mig om mina planer för etablissement o.s.v. varefter han liksom av artighet proponerade mig, att något vite måtte utsättas mellan Engel och mig om förlovningen brötes. Detta föreföll mig väl något underligt, och jag kan ej neka att idén, om möjligheten att bliva så sjuklig eller på annat sätt förfallen, att jag omöjligt kunde göra en hustru lycklig, föll mig in; men att ändå tvingas till giftermål, var mig en högst obehaglig och motbjudande tanke. Likväl, för att ej vara ohövlig, och dessutom då jag nu fått tillfälle att ganska fullständigt betrakta Engels behag, onekligen ej bland de minsta, och hon ånyo uppeldat min unga blod vars friskhet jag ej hade skäl att sätta i fråga, undertecknade jag utan motsägelse mitt namn på ett kontrakt, och emottog däremot Engels förbindelse på ett annat, försäkrad av gubben Lymell, såsom för proprie gäld, samt till yttermera visso och säkerhet, bevittnad av tegelslagaremästaren Jonas Hörnsten med bomärke och trädgårdsmästaren Nils Plockholm manu propria. Däri utfästade vi oss, att, i händelse av uppsägning å någondera sidan, till den andra utbetala efter ordalydelsen "3,333 r:dr 16 sk. hårt banko klingande silvermynt (icke sedlar) efter skrot och korn".
Kärlekens första ljuva stunder äro så ofta beskrivna, att jag anser mig med fog kunna förbigå mitt joller med Engel, och huru hon, 7 eller åtminstone 6 lispund 15 marker viktualievikt tung, satt i mitt knä, samt mina känslor därvid. - Jag fortskyndar därföre berättelsen och övergår till min resa till Stockholm i avsikt att uppbära mitt arv, vilken, enligt min tillkommande svärmors proposition, skulle ske i sällskap med henne och unga herrskapet; så väl på det svärmor och flickorna måtte få tillfälle att bese huvudstaden, och Engel att själv få vara närvarande vid upphandlingen av de friarepresenter jag naturligtvis ämnade henne; som på det jag, såsom bekant i Stockholm, måtte, åtminstone i början kunna vara unga Lymell till tjänst, då han någon tid ämnade uppehålla sig där, huvudsakligast såsom litteratör, emedan varken hans bärgning fordrade eller hans snille kunde nedsänkas ända till det hantverksmässiga av tjänstemannavägen.
Nöjd nog med allt detta, helst jag till resan emot min skuldsedel
fått låna 200 r:dr R. G. S. av min tillkommande svärfar, vilket
(NB. att äga kontanta penningar i fickan om de än äro lånta) jag
alltid funnit göra mig vid gott lynne; arrangerade jag mig härtill,
inpackade för säkerhetens skull i min kappsäck själva bibeln med
farfars originalhandskrift uti, och, emedan vi i brist av tjänlig vagn
skulle resa sjövägen, ackorderade om plats på ett fartyg i W-köping;
och med första avgående, nämligen: Skeppar Baggfots galeas, med
prydligt i akterspegeln målat, Conztanza från W-köping, bestämdes vår
resa.
