Sedan jag skyndsamt inpackat mina persedlar, lät jag en karl bortbära min kappsäck till ett hus i grannskapet, där jag i hast fått hyra en skrubb mot 3 r:dr för veckan, och begav mig därefter ut till Operakällaren för att få en liten frukost, vilken jag rätt väl kunde behöva, efter så många äventyr så gott som på fastande mage.
Med smutsigt lynne, och i förhållande därefter, dyster uppsyn, samt dessutom orakad, oborstad och på allt sätt stygg, inträdde jag på källaren, köpte mig en bunt rädisor av en inmunt gumma, som stod vid dörrn, och erhöll på begäran, till ett hörn där jag satte mig, en portion laxsallad med tillbehör. Utan att betrakta de personer som omgåvo mig, skyndade jag mig att äta, för att sedan fortsätta min vandring till Packartorget, i avsikt att där till följande dagen beställa en häst och en kärra, ty längre ville jag ej dröja på en så olycklig ort som jag nu fann Stockholm. Emellertid hade jag blivit observerad av en bekant, nämligen Trasenberg, vilken haft samma ärende och samma behov av laxsallad, som jag; han nalkades mig därföre och klappade mig på axeln. Halvt förskräckt tittade jag opp och gladdes att träffa honom. Hur står det till och vart tog du vägen i går? frågade han. Å, svarade jag, det blir allt värre och värre; och nu började jag med så mycken iver berätta mina äventyr, allt sedan vi skildes, att han mer än en gång nödgades påminna mig att vi befunno oss på en källare, och be mig sakta mitt tal. - Du är en stor tok, var hans svar; var inte så ledsen över allt det där, det obehagligaste jag finner av alltsammans måtte ha varit att sova i hyrvagnen; för övrigt inser jag ej att du har något egentligt skäl mer i dag än i går att vara så förtvivlad som du syns. Ett rus är intet rus, så snart man inte tar det på en man hand - då är det gement. Penningarna som kunde ha vunnits på raffeln, borde du aldrig få, och på dem din nya bror behöll, förlorade du ju ej heller mer än fyra riksdaler. Tvisten med din tillämnade svärmor var kanske bättre att på en gång få avgjord, än att du länge skulle lidit, och det ändå slutligen blivit samma utslag; och sanningen att säga, tyckte jag din fästmö vara en riktig höna. - Gör nu som du ämnat, och res ner igen; här får du bara bekymmer, och träffar kanske i sällskap med mången Simpel. Kan du genom lagen få ut det utsatta vitet för din Engel, eller därom komma i ackord, vilket vore det bästa, så kan du leva bra nog; att skänka efter, avråder jag, ty du har därföre ingens tack och hade säkert själv fått utbetala summan, om du varit rik och brutit ditt löfte. Även skulle jag anse klokt, om du litet nogare underrättade dig om förhållandet med arvet; gunås så visst! jag tror herrar Wanck & Lythe i Göteborg mäktiga av allting. Jag tackar för dina råd, inföll jag, jag skall verkligen följa dem, och till bevis därpå vill jag resa i denna dag och tar nu avsked av dig; adjö med dig bästa bror, tack, tack för all godhet! - Nå, nå, var inte så häftig, avbröt Trasenberg, om du vill vänta till den fjärde maj, så skall du få sällskap med mig ända till W-köping, och få åka, åtminstone litet bekvämare än på bondkärra; jag har redan uträttat mina affärer och har intet mer att förrätta, än några små uppköp åt min hustru. Mina tunga bekymmer lättades mäktigt vid dessa orden, och av hjärtat tackade jag den hederliga karlen, och tyckte i mitt sinne att denne i oegennyttig välvilja övergick själva prosten Sorlenius, den enda jag tillförne ansett vara av sådan karaktär.
Vi språkade ännu en liten stund vid en butelj porter, varå jag tog mig friheten att bjuda, men som klockan började att lida emot 11 ville jag ej försumma mitt möte på Riddarhustorget, och skildes därföre vid Trasenberg, skyndade mig över Nya bron, där förnäma herrar gingo och solade sig, för att infinna mig i tid, i hopp att träffa Simpel, men förgäves väntade jag honom på torget ända till klockan slagit tolv. Gardeskarlar, stånddrabanter och gummor med käppar, paraplyer, stövelknektar, hängslen, pipsnoddar, fnöske, piprensare och lack, anföllo mig under tiden så efterhängset och utbjödo sina varor så enträget, att jag slutligen nödgades retirera, och gick sakta åt Nygatan, samt uppföre Gråmunkegränden, och som jag där upptäckte en barberarskylt, inträdde jag på rakstugan, satte mig och blev intvålad.
Nu hade jag, baron Holbergs mäster Gert Westphaler och Barberaren i Sevilla oberäknade, aldrig lärt känna någon av denna förnäma profession och kunde således ej göra mig riktigt begrepp om huru sådana personer skulle förhålla sig, endast att de skulle kunna prata, anade mig, och däri tog jag ej fel, ty den hedersmannen, eller kanske rättare hederspojken, som nu fick mig under händer och med nypfingrarna uppvek min näsa, hade en lång tragisk berättelse att meddela till min häpnad just om mig; nämligen: huruledes han varit oppe på Nygatan för att raka en landshövding, boende i samma våning som en brukspatronsfru ifrån Värmland eller Skåne, det han ej så noga mindes, vilkens måg eller dotters fästman, överfallit en jude, och han påstod sig själv hava sett huru samma karl som hette Tralling, och varit en oregerlig fan, fått lov att flytta ur huset, o.s.v.; men ej nog härmed, en annan, som också ville tala, förtäljde vad han hört, nämligen: att den passerade natten varit en picknick på Sandsborg, utanför Skanstull, där ett gruvligt oväsen och ett så faslig spel förelupit att frun som höll på stället nödgats uppge till namn och yrken alla som varit där, vilka uppsyningen skulle slå efter för få dem fast och att plikta m.m. - Med vad slags känslor jag skulle avhöra allt detta kan lätt begripas, och att jag av oro ej kunde sitta stilla; också fick jag den ena djupa inskärningen med rakkniven efter den andra, och måste, då jag äntligen var rakad, fullsätta mitt ansikte med små fnöskbitar, för att få bloden stämd. Glad att ändå komma ifrån detta ställe, fattade jag min hatt, betalte och skyndade mig ut, då jag, i rak riktning emot mig, såg min vän Simpel antågande. Detta möte var välkommet, men himmelen vete vad han hade för en underbar gåva att försvinna: inom ett ögonblick var han ej mer synlig, som jag tyckte vek han av in i en port, men därur kom han aldrig mer, ty åtminstone en timme väntade jag därutanför förgäves, slutligen ledsnade jag alldeles och gav mitt hopp om mina 100 r:dr alldeles förlorat.
Min kassa var ändå i tämligen behållet skick, emedan jag av de på Nassarp lånta 200 r:dr ej använt mer än 20, resten hoppades jag skulle räcka både till nerresan och litet däröver, så framt ej den tusenögade polisen kunde få reda på mig, och enligt barberarens berättelse, såsom böter för mitt besök på balen, beröva mig min egendom; farhågan hos mig för denna möjlighet var dock icke stor, helst jag varken fört oväsende, eller själv spelt, dock följde mig en liten fruktan den lilla återstående tiden jag vistades i staden, och glad att slippa den var jag så innerligt förnöjd, då jag tredje morgonen såg Trasenbergs vagn, efter avtal stanna utanföre huset där jag bodde. Skyndsamt fattade jag min kappsäck under armen, min pipa och min gamla tobakspung i handen, och begav mig ned, uppsteg i vagnen och satte mig, likväl till vänster, och så fick jag på anständigt sätt lämna Stockholm, som jag hoppades för alltid.
Trasenberg såg naturligtvis ut som en hel herre: En ny resmössa med tumsbreda guldgaloner prydde honom, och hans nya saffianspung och stora silverbeslagna sjöskumspipa, den han påtände straxt utanför tullen, skänkte glans även åt mig, men stoltast var jag över själva vagnen. Munter och glad var min reskamrat dessutom och, så snart han ej rökte och språkade med mig, sjöng och trallade han hela hållet, så att jag med skäl spådde mig den mest angenäma resa.
Ack! se där står mamsell Alm i bruna kapotten; ropade jag då vi nalkades första gästgivaregården. Hon stod ock verkligen på gården utmed en gammal fa‘ton, den hennes förmyndare med en trogen dräng uppsänt för att hämta henne. I det vi svängde in till förstubron tog jag artigt av mig min hatt, och hon syntes, till min fägnad, med nöje igenkänna mig. Något var som rest södra vägen känner otvivelaktigt huru ont det plägar vara om hästar i den så kallade vårskarpen på de närmaste gästgivaregårdarna intill Stockholm; sådant inträffade nu även här; vi fingo således vänta och jag desto bättre tid att språka med mamsell Fredrika. I början var hon litet blyg, men landsmansskapet och den böjelse att närma sig och sluta sig till varandra som goda själar alltid erfara under resor, segrade snart, då hon blev mera språksam. Munter visade hon sig dock icke; men vänlig, även emot Trasenberg, vilken jag presenterade för henne. Han, såsom mycket erfarnare världsman än jag, förstod snart att omgås med mamsellen, så att han skulle vinna hennes förtroende och begagnade sig därföre av första tillfälle att, liksom utan avsikt, tala om sin hustru; ty han lär hava känt att om flickan var så anständig som hon syntes, hon därigenom skulle bli mindre rädd för honom, vilket ock inträffade. Jag hade aldrig i hans ställe kunnat falla på denna idé, emedan jag ännu ej kan begripa varföre de gifta skola anses mera dygdiga och mindre farliga än andra; men så lär det förhålla sig.
Mamsell Fredrikas ledsagare, en gammal avskedad knekt (för detta vid Smålands dragoner, och av den orsaken ännu bärande ett slags mustascher och stora grå polisonger), vid namn Wigg, vandrade under tiden kring vagnen, men tycktes ha ett uppmärksamt öga på sin mamsells företag. Likasom de flesta gamla militärer, satte han ett högt värde på sitt stånd, och då han i anledning av Trasenbergs blåa mössa med guldgaloner omkring, och kanske även i anledning av hans värja som låg i vagnen, ansåg honom såsom officer, visade han all hövlighet och rättade sig beskedligt för min reskamrat, vilken han kallade för nådig baron; dock märktes lätt att han hellre önskat se mamsellen ute, än då hon på anmodan därom äntligen lät övertala sig att stiga in i ett par rum, vartill dock dörren till förstugan stod öppen, så att gubben hade henne i ögonsikte.
Att det kunde bli av vikt att stå väl med denne hedersman, anade mig, och jag ville därföre slå mig i språk med honom; men han var fåordig och tycktes platt inte ännu ha minsta förtroende för mig; detta hjälptes dock småningom. Emedan tiden så tillät och vi två, som gjort sällskap ifrån staden, ingendera ätit någon riktig frukost där, framtog min reskamrat sin väl försedda kantin och dukade opp sina varor på bordet i inre rummet. Av en viss grannlagenhet, som jag dock icke gillade, vågade han ej bjuda mamsell Fredrika att deltaga i frukosten, vartill hon dock kanhända i alla fall nekat, men med gubben Wigg tordes han göra ett försök, vilket också lyckades. Gubben lät sig väl behaga sina två fullmåliga supar av pelikansbrännvinet ur Trasenbergs förgyllda silverglas, och kunde ej heller motstå retelsen av en butelj stockholmsöl, den han likväl medtog till vagnen och tömde där. Mamsellen hade under tiden gått ut igen och satt sig på förstubron, så att vi, då gubben återkom med sin tömda butelj, voro ensamma med honom. Hans tacksamhet löste då något hans tungas band, vilket i vardagslag måtte hava varit rätt löst, och han berättade då huru hans patron, inspektorn på kronbränneriet, hållit mamsellen i pension och huru han nästa höst ämnade gifta sig med flickan, vilket gubbens min likväl inte fullkomligen tycktes gilla; men hurudan karl inspektorn var, och övriga förhållanden ville han förtiga, ehuru mycket det syntes besvära honom att ej få tala ut; hans försiktighet i denna väg oaktat, kunde han dock icke undgå att, i följe av Trasenbergs frågor, upplysa att mamsellen var förbålt dygdig och beskedlig, och inspektorn, en nära sextie års man, också på sitt sätt bra nog, mån om sig och karger, men en hans gamla hushållerska, talte han inga goda ord om, och var på mamsell Fredrikas vägnar riktigt orolig däröver att hans herre ej kunde bli skild ifrån den människan, - men jag skall säga nådig baron hur det är, viskade han halvhögt, ty därmed kunde han omöjligt tiga, hon har fått ett par arvingar på stället, - och vid dessa orden var hans min så viktig som om han anförtrott den mest maktpåliggande sak i världen.
Alla dessa underrättelser voro för mig på sitt sätt intressanta; men dock tämligen obehagliga, åtminstone den om giftermålet, emedan jag redan börjat att med ett särdeles välbehag betrakta flickan, i synnerhet för den åtskillnad jag fann emellan henne och hennes pensionskamrater, hade också något för den kärleks skull som jag alltid hade för henne då hon var barn, och redan då så förmånligt utmärkte sin goda och beskedliga karaktär, vilken i trots av en vårdslösad uppfostran och dåliga efterdömen syntes hava bibehållit och stadgat sig. Under det nu gubben vidare ordade för nådig baron om passagerne vid Pejpola och Uttismalm i Finland, förfogade jag mig ut på trappan för att konversera med hans mamsell. Som jag nu var skild ifrån Stockholm och, likt gubben, svårligen kunde innehålla med en hemlighet, helst en som jag trodde skulle intressera henne, och dessutom gav mig anledning till samtalsämne; berättade jag mitt nattäventyr, sedan jag följt henne och de övriga damerna hem ifrån Djurgården. Hon rodnade då jag kom till berättelsen om hennes kamraters vistande på Sandsborg, och jag oroades således, ty lätt begrep jag att sådant endast härledde sig ifrån hennes fruktan, att jag skulle anse henne av samma natur, vilket jag var långt ifrån att göra. - Ja tyvärr, sade hon: de äro intet stort bättre många av de andra flickorna heller. - Fru Simpel visste nog vart de foro från Blå Porten, men hon låter sektern göra vad han vill, och det är inte alltid det bästa - jag tackar Gud att jag får komma till Småland igen ifrån pensionen, ehuru, tillade hon med en halvsuck, jag just inte där heller kan vänta mig så roligt. Under det vi språkade härom, och jag på allt sätt sökte visa mig artig, ankommo hästarna; gubben skyndade sig ut ifrån både Uttismalm och Pejpola, för att hjälpa till att spänna före, varefter vi åter satte oss i våra vagnar. Trasenberg tillkännagav väl sin önskan att vilja tillbjuda mamsell Fredrika att byta plats med mig, för att få åka, som han sade, säkrare för regn i hans sufflettvagn; men hon krusade emot, och då gubben Wigg förmärkte planen lade han sig dessutom alldeles däremot, och yttrade: "jag tycker att det är bäst när var och en åker i sin vagn"; så att någon vidare fråga därom ej uppstod, och vi avreste således på samma sätt som vi ankommit och fortsatte vägen utan varken hinder eller äventyr, utom att gubben då och då tog sig en sup på gästgivaregårdarna, så att han om aftonen kl. omkring 1/2 9 då vi anlände till den för nattkvarteret bestämda stationen, var tämligen plägad.
Nu skall väl matsäcken fram igen? yttrade Trasenberg i det han hoppade ur vagnen. Ja men! svarade jag och inbar den beställsamt i en stor tingssal, dit vi invistes och varinom tvenne rum voro belägna, ett på vardera sidan. Mamsell Fredrika inträdde även och lät likaledes inbära sitt matsäcksknyte, dock i det henne anvista rummet till höger om salen, där hon åt för sig. Gubben höll till goda nu, likasom förmiddagen, åtminstone en sup av Trasenbergs kantinsbrännvin, och höll sig med oss i tingssalen. Nu var klockan som nämnt är ej nie och således ännu ej på minsta sätt mörkt, så att sedan supén i hast var gjord, det ändå syntes nog tidigt att lägga sig, varföre min reskamrat tog en bok, den han under vägen börjat, och satte sig vid fönstret i vårt rum att läsa däri. Gubben gick ut att smörja sin vagn till morgondagens resa, och jag ämnade att sysselsätta mig med att läsa versstumparna och inskriptionerna med blyerts på väggarna; men som jag observerade att mamsell smög sig ut och spatserade över gården till en mitt emot belägen björkbacke följde jag henne med mina ögon. Vad hon nu hade i denna backe att göra, antingen att höra på taltrastarna eller bofinkarna, som där uppstämde sina tävlingssånger, eller eljest för att movera sig, känner jag icke: nog av, hon spatserade dit. Jag tyckte väl det skulle hava varit ett roligt och champetert äventyr att genom en omväg förekomma och liksom händelsevis möta henne i skogsbacken, helst om jag haft en flöjt och NB. kunnat blåsa därpå, men sådant var icke förhållandet. Emellertid kunde jag ej motstå min kallelse, och spatserade verkligen efter henne.
En stund sökte jag förgäves, men snart upptäckte jag den efterlängtade sittande på en sten vänd emot andra sidan av kullen, där hon, utan att observera mig, syntes sysselsatt att betrakta och med sina blickar följa en tropp till norden återtågande, glatt skriande flyttfåglar. Under vägen hade jag plockat några blåsippor och sammanknutit dem jämte ett blad med ett strå, för att därmed göra mig artig, och närmade mig således. Rasslet ibland buskarna, vilket min ankomst förorsakade, störde henne i sina betraktelser; hon vände sig därföre hastigt om, och hennes uppsyn förrådde att hon gråtit eller åtminstone ej varit långt därifrån. Detta föreföll mig besynnerligt; men jag framträdde vördnadsfullt och presenterade min gåva. "Får jag så vackra blommor? jag har blott dessa förut", yttrade hon, visande en tallkott och litet lingonris. Ja Gud give jag hade bättre att bjuda, yttrade jag så patetiskt, att ett litet löje syntes stråla ur hennes tårfulla öga. Mamsell tycks vara ledsen, fortfor jag. "Nej men", sade hon, dock med en liten suck, "jag är nöjd nog, fast jag kanske kunde ha mina skäl ibland, att inte vara så glad." Nu vet var och en känslofull olycklig vilken hjärtlig tröst meddelandet är, och att den som själv lider snarast intresserar sig för andra i samma belägenhet. Jag gjorde det här mer än någonsin, och yttrade: Om jag skulle ha skäl att vara ledsen vore det ej underligt, som född fattig, i bekymmer nödgats draga mig fram, o.s.v., men att mamsell Alm, som vore rik och älskades av alla, möjligen skulle kunna få bekymmer, hoppades jag aldrig måtte inträffa. Herr Tralling är ju den lyckligaste som finns, avbröt hon; herrn har ju fått ärva stora rikedomar och skall, som jag hört, gifta sig med den äldsta av mamsellerna på Nassarp. Ingendera, invände jag. Jag äger ej mer än min hälsa och mitt goda samvete i förmögenhet och fästmö har jag ej heller; - hon såg på mig med förvånade ögon - ja, så är det verkligen, fortfor jag, och berättade utan förställning hela min historia, vilken hon syntes avhöra med särdeles deltagande och till ersättning för mitt förtroende tycktes hon nästan villig att berätta mig sina egna förhållanden, men en viss blyghet måste hava avhållit henne; dock tillkännagav hon, att hennes ställning ej var avundsvärd. Tiden hade emellertid fortskridit och solen redan nedgått, dock var det ännu tämligen ljust och aftonen rätt angenäm. En pojke som fått tag uti ett vallhorn musicerade väldigt därpå borta i skogen; snöskatorna eller trastarna skvattrade och en mängd andra småfåglar bråkade ännu i björktopparna. Jag hade därföre icke bråttom, men min väninna tycktes ana att hon ej borde vistas ute så ensam med mig, och beredde sig därföre att återvända, då just i detsamma gubben Wigg, som äntligen saknat henne, med genljudande röst i skogen, hördes ropa: mamsell! Ja, svarade hon, jag kommer! och därföre skyndade vi våra steg så mycket som möjligt.
"Ta'n fan! får icke inspektorn göra om han ska hålla reda på alla mamsells fjät. Är det inte tid te lägga sig nu?" brummade gubben då vi mötte honom i halva backen, dit han med vedermöda strävat. Å, det är inte så sent ännu kära Wigg! yttrade jag för att lugna honom. Vresigt sneglade han på mig och mumlade något mellan tänderna, men vad det var kunde jag ej utröna, endast tyckte jag mig urskilja ordet kyckling; förmodligen en titel åt mig. Inkommen i salen gjorde mamsell Fredrika en liten bugning till god natt, då hon steg in i sitt rum och jag på andra sidan till min reskamrat. Gubben Wigg ämnade att bivakuera, lade sig oavklädd på golvet utanför mamsells rum och begagnade tröskeln till huvudgärd, där han, efter all anledning, snart somnade.
Trasenberg höll just på att lägga sig, då jag inträdde, och hade ej mer på sig än en vit nattröja med gröna band; han frågade mig var vi varit och berättade sig förgäves hava sökt oss på landsvägen, där han spatserat långa stycket. - Under det jag troget berättade var vi uppehållit oss och utbredde mig i beröm över mamsell Alm; hennes tänder och hår och - övriga behag, hörde jag något ovanligt buller och skrik på gården. Som jag ännu ej var fullt avklädd, tog jag åter på mig min frack och skyndade ut, för att få se vad det var för väsen, vilket bestod däri att en ung herre (efter utseendet en handelsbetjänt, eller om man så behagar: en välklädd slyngel, eller ock en grosshandlare i konskriptionsåren, ty han hade röda klädeslistor på sina gråa pantalonger) erbarmligen piskade en skjutspojke. - Hållbönder, gummor, pigor och barn hade samlat sig på den kringbyggda gården, dit de fullkomligen, som i pjäsen Intrigen i fönstret, halvklädda och yrvakna utrusat, eller för att uttrycka mig enklare med en svensk författares uttryck om svinkreaturen; de löpte mangrant tillsammans till den skrikande. Pojken skrek ock som en gris, och herrn slog immerfort. - Detta var just icke roligt att påse, dock stannade jag kvar för att få upplysning om gossens brott, vilket ej lärer hava varit större än att han var dum, ett fel som man beklagligen sällan kan vänja någon ifrån, varken med godhet eller stryk, vilket grossörn eller grosshandlaren förmodligen icke hade sig bekant. Emellertid hade detta alarm även uppväckt gubben Wigg, som halvvaken och litet rusig utraglat; men då saken tycktes vara förbi, åter krånglat sig in, dock hade han, förvillad om höger och vänster, vid sin tillbakakomst lagt sig utanför vårt rum och bevarade således Trasenberg i stället för sin mamsell. - Jag stannade något längre ute på gården för att få se om ej den häftiga herrn själv skulle få litet stryk, men till min ledsnad gick han fri därföre och fick häst att fortsätta sin resa. Då återvände jag för att lägga mig, men i det jag ärnade öppna dörrn till rummet, stötte jag emot gubben. Vred som en tiger reste han sig och hotade med alla förbannelser en dragon i hast kan påfinna, om jag skulle våga att öppna dörrn. - Är ni galen? kära Wigg, utbrast jag, här är ju vårt rum, mamsell bor ju på andra sidan. "Nej -- anfäkta; ni här får komma in", ropade han, "gå in mitt emot; där är erat rum!" - Jag sökte väl övertyga honom om motsatsen, men allt mitt bemödande i den vägen var förgäves. Jag måste slutligen ge efter, i synnerhet som gubben i ivern reste sig, fattade i en stol och med våld jagade mig till andra dörrn, den han, då nyckeln var ur, lätt uppsparkade, emedan låset var högst uselt; och där inskuffade han mig, fattade åter dörrn i en hake, som olyckligtvis befanns därpå, och slog den i lås efter mig, samt, till ytterligare elände, påsatte haken så hastigt att jag omöjligt kunde hinna förekomma honom. Mamsell Fredrika, som förut var inne i rummet och uppstigit ur sängen för att från dörrn höra vad gubben gjorde för oväsen i salen, fick bråttom till sin bädd, ty hennes dräkt var troligen icke beräknad för åskådare. Jag bad tusen gånger om förlåtelse för mitt instörtande, jag rådde ej därför, sade jag, och sökte, så gott jag i hast kunde, förklara hela händelsen, varefter jag med alla krafter började bulta på dörrn, för att få gubben att åter öppna den, men förgäves. Han hade åter gått till andra sidan och lagt sig där i ro; trygg sedan han, efter sin tanke, instängt sin fiende. - Trasenberg, som även hört oväsendet, hade, såsom redan liggande, en stund låtit det passera, men äntligen, då han nu hörde mitt bultande, reste också han sig ur sin säng och öppnade helt oklädd sin dörr för att efterhöra orsaken till bullret. Gubben, som nu även fick se denna mansperson, och till på köpet utan annat klädesplagg än den nämnda tröjan, utkomma ur dess förmenta jungfrubur, reste sig ånyo i yttersta vredesmod, fattade honom i armen och slängde honom ut åt golvet som ett barn, men ej nöjd därmed passade han på tillfället, då Trasenberg, som hörde mig ropa, ämnade sig till min befrielse, och inskuffade även honom. Han måste således även in, och, lika fermt som förra gången, fick gubben igen dörrn samt haken på. Nu var ställningen för oss tre inne i rummet, synnerligast för honom i tröjan, rätt brydsam. Med gemensamma krafter stormade också han och jag på dörrn, men allt fruktlöst, emedan den gick inåt. Gubben hade nu för tredje gången gått till sin dörr, den han även stängde med en regel, och lät oss bulta bäst vi ville, så att vi nu ej hade annat parti att ta, än be mamsellen ropa, vilket hon i ångest knappt vågade, men äntligen gjorde hon det, och därigenom kom saken till slut till en förklaring, så att, då gubben efter åtskilliga tal och svar förnam att vi alla tre voro i ett rum, åter öppnade och släppte oss ut. En örfil som Trasenberg därvid i sin vrede tilldelade honom, var den enda frukten av detta hans nit, varefter alla åter kommo i ro.
Klockan 6 hade vi alla beslutit att fortsätta vår resa, och därföre till den tiden betingat kaffe. Gubben Wigg, som vaknat långt förut och fullkomligt avsovit sitt rus, hade länge bråkat sin hjärna med att förklara händelsen under natten. Att rummet till vänster var det vari mamsell Fredrika först lagt sig, trodde han ännu, ty att han alldeles haft orätt, var någonting som han ej ens för sig själv ville medgiva; men slutligen, då han av sin mamsells egen mun blev underrättad att han misstagit sig, oroades han över sitt förhållande och inträdde ödmjukt till oss för att begära förlåtelse, vilken han av uppriktigaste hjärtan erhöll, och dessutom en sup i sårabot för den bekomna örfilen, så att vi ånyo voro goda vänner, och nästan förtroligare än förut, dock protesterade han ännu emot att mamsell Fredrika skulle åka i Trasenbergs vagn, och denne yrkade därföre ej vidare därpå, utan vi fortsatte lika som föregående dagen vår resa glatt, och anlände ungefär vid samma tid som då, till den gästgivaregården där vi bestämt vårt andra nattkvarter; men där hotade det att bli av en sämre natur.
En vresig och smutsig gumma med ett kläde om pannan, och till anletsdragen sådan, att hon säkert blivit förskjuten av vildarna på Amerikas nordvästra kust oaktat hennes mun ej saknade behörig bredd, nekade oss bestämt att få mera än ett enda rum, och detta skulle dessutom vara utanföre ett annat, som begagnades av en sjuk människa. Att slikt ej befanns tjänligt, var naturligt. Dessutom såg allt otrevligt ut: gården var djup av smuts; hållkarlen hade ett blått öga och träskor; gässen, som spatserade i orenligheten, gingo in med fötterna och voro alla sönderbitna eller utan fjädrar i nacken; katten, som fullsotad och utan svans glodde med sina ögon, skrek som han setat fast; och gemenast av allt: en ko, med en oformligt stor växt på ena sidan, stod och råmade oavbrutet, i foderbrist. Det föll mig därföre in att proponera min reskamrat att fortsätta vår väg, helst natten lovade att bli vacker; men att skiljas ifrån vår mamsell ville jag ändå inte, ty småningom hade vi blivit så bekanta med varandra, att vi nu mera fullkomligen ansågo oss vara i ett sällskap. Trasenberg, som tänkte på samma sätt, vände sig därföre till gubben Wigg och rådgjorde med honom, först om vi ej borde ta en liten aftonvard, och sedan om ej resan kunde fortsättas även för mamsellen, på det sätt att hon åkte i kaleschen, då Wigg kunde sitta i fa‘tonen och låta en bonde köra sig, emedan jag erbjudit mig att köra kaleschen. Detta förslag gillade han vid eftersinnande, och proponerade själv sin mamsell detsamma med så talande skäl, att hon ej kunde neka att lämna sitt befall. Vi åto alltså först vår aftonvard, vari mamsell Fredrika även deltog, och, då Trasenbergs smörförråd redan var förtärt, framtog hon ur sin lilla bytta till gemensamt begagnande, och serverade dessutom, likasom värdinna, glödgade vinet i kopparna, då vi äntligen efter lång väntan fingo det färdigt. Gubben tog efter vanligheten en och en halv sup, och emedan vintillgången var knapp, ty på stället fanns intet, höll han till goda av gummans hand ett halvstop färskt så kallat öl; varefter herrskapet satte sig i vagnarna på överenskommet sätt. Mamsell Fredrika tog endast först sin gråverkskappa på sig, och så avtågade vi.
Med tämligt muntra hästar rullade det av fort nog, och vederbörande i vagnen samtalade därunder i likgiltiga ämnen ända till kl. närmare tolv, då de var i sin vrå började luta sina huvuden och inslumra. Jag såg mig allt då och då tillbaka om något skulle vara att anmärka, stoppade in fliken av mamsells kappa som släpade på hjulet, och så vidare, samt gladde mig, jag vet ej varföre, att schatullet stod emellan bådas fötter, så att de ej kunde vidröra varandras. Gubben snarkade i sin karet så att det hördes ända fram till oss. Klockan emellan 3 och 4, sedan vi ombytt hästar ett par gånger och solen började uppträda, vaknade Trasenberg åter och sade till mig: du behöver väl sova en smula du med, och jag behöver köra för att bli varm; sätt dig här så skall jag sätta mig på kusksätet och köra detta hållet. - Jag krusade litet emot; men nödgades ge efter, och kan ej neka att jag i själ och hjärta var glad däråt. Jag satte mig nu vid sidan av mamsellen. Lyckligare hade få stunder i min levnad varit, än denna. - Att jag var pinkär förstod jag själv, men varifrån kärleken så hastigt kommit må andra förklara, mig föreföll den lika oväntat påkommen som en nysning; emellertid makade jag, så varsamt jag kunde, schatullet till min sida, så att jag med mitt ena ben måtte hindra det att genera min grannes - därigenom kunde jag åter ej undvika att med min fot röra hennes, och en förr obekant känsla strömmade därvid genom hela mitt väsen. Min högra arm förde jag ock, på det den sovande ej måtte sitta för illa, så beskedligt bakom dess rygg, i hopp att sådant ej skulle märkas, men jag måste förmodligen gjort det något oskickligt, emedan hon vaknade och makade sig, liksom efterseende om jag sökte något. - Jag kände att jag rodnade, ehuru jag såg att min granne även observerade det, men med en så god min att jag ej blev ledsen. - Herrarna har bytt platser ser jag, sade hon, det är orätt att jag tränger någon ur sitt rum; nu har allt gubben fått sova nog, så att han kan köra igen och herrarna slippa ett sådant besvär. - Jag ber aldraödmjukast, svarade Trasenberg, det är roligt att köra så länge ni täcks var så god och bibehålla er plats. Jag tordes ej säga ett ord, ty jag tyckte mig inte ha någon rösträttighet däröver att hon satt kvar; vilket dock ej varade längre än till hållets slut eller vid pass en halv mil, varunder jag knappt hade mod att yttra ett enda ord, utom små anmärkningar över det i sprickningen späda och ljusa björklövets innocenta utseende samt dylika påtagliga ting.
Vid Labacka, närmaste gästgivaregården intill W-köping, upphörde
denna min sällhet; ty sedan vi kommit så långt ville varken mamsell
Fredrika själv åka i kaleschen eller tillät gubben sådant. Den stund
vi där nödgades vänta på hästar ersatte dock ganska väl min förlust,
ty medan gubben ännu en gång slumrade av i solbaddet och min
reskamrat, efter sin vana satte sig i sin vagn att läsa, gingo mamsell
och jag ett stycke ut åt landsvägen; hon, som hon sade, för att litet
röra på lederna, och jag för sällskaps skull. Att jag var alltför
efterhängsen kan väl vara, men sådant föll mig ej in, ej heller kunde
jag på någon hennes min upptäcka att hon tyckte så. Klockan var
omkring fem; en orre kuttrade på avstånd bortom sjön, och änderna
hördes locka varandra till vassen i viken utmed landsvägen; allt på
sitt sätt kärleksmanande, åtminstone hörde jag dessa stämmor med sådan
känsla. Ack! se där är den första svala jag sett i år, ropade jag och
pekade med fingret efter den. "Önska då någon ting, det påstås ju i
vår hembygd att sådant alltid slår in", yttrade min följeslagerska med
skämtsam min. Då önskar jag att få mamsell Alm till min hustru, ropade
jag, men kände att jag rodnade - dubbelt starkare än i vagnen - över
min djärvhet, till vilken jag ej vet var jag i hast fick min
styrka. Hon syntes brydd att svara härpå, men yttrade snart: något
bättre skulle herr Tralling önskat; dock tyckte jag att hon icke sade
detta med någon förtrytelse utan tvärtom. Jag ärnade just bedyra att
ingen bättre önskan kunde finnas och lär väl också sagt något sådant,
då hon avbröt mig med orden: vi måste vända om, ty hästarna komma: -
skjutshästarna anlände verkligen också, två i bredd och en lös häst
efter i fullt trav. Vi återvände således, och ingendera sade stort
under vägen, ty sedan jag blev avbruten i mitt svar tordes jag ej mer
fram därmed. Då vi skulle uppstiga, var och en i sitt åkdon och
avskedets stund var inne, satt Trasenberg ännu kvar i sin vagn och
bugade sig med lyftad mössa, men jag kysste min älskades hand innan
jag hjälpte henne i vagnen, och, om jag ej bedrog mig, förmärkte jag
därvid en liten rörelse i hennes hand, och vågar jag ej med visshet
säga sådant, dock aldrig har jag heller sedermera kunnat komma till
visshet därom.
