- Project Runeberg -  Ottar Trallings levnadsmålning /
Femtonde kapitlet

Author: Fredric Cederborgh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FEMTONDE KAPITLET

Mitt bosättande, allvarsamma frieri och utgången därpå

Äntligen ankommen till W-köping, ramlade vagnen stengatan fram ända till gästgivaregården där min reskamrat endast ämnade ombyta hästar, men jag tills vidare hyra mig ett rum. Förgäves såg jag långt ut åt gatan efter min älskade: hon syntes ej. Av plan eller händelse hade gubben skilt sig ifrån oss under sista hållet och förmodligen till slut, då han ankommit till tullen, kört några smärre gator, på det vårt ressällskap ej skulle bli bekant i den lilla staden, där mindre tvetydiga ting blivit till ondo uttydda; och detta skäl, som jag gillade, tillfridsställde mig för saknaden att ej ännu en gång få tacka för gott sällskap.

Nå så är jag då här igen! yttrade jag då jag hoppade ur vagnen på den bekanta gården, mera glad än jag kunnat ana mig bli, men därtill bidrog troligen mest medvetandet att mamsell Fredrika vistades på samma ställe. Jag begärde mig nu ett rum, bar in mina persedlar och väntade sedermera på gården tills Trasenberg erhållit hästar. "Ja, lycka till nu!" yttrade han då allt var i ordning, "jag önskar dig allt gott, och det av hjärtat, fast vi varit av litet olika tankar angående Homerus, den vi troligen ej förstå någondera. Kommer du i behov, så skriv till mig på Trazeborg, kan jag, så skall jag hjälpa dig, kan jag ej, så är min välmening lika stor - ohövliga skola åtminstone inte mina svar bli." - Jag tackar dig för så mycken beskedlighet bästa bror! svarade jag; jag hoppas med himlens hjälp att slå mig ut; emellertid då du så ädelmodigt ger mig ett sådant tillstånd, skall det i nödens stund bli min tillflykt, ej förr, det lovar jag hederligt. - Ja adjö med dig nu, fortfor han, och räckte mig sin hand. Jag vattnades i ögonen och ville kyssa honom på vanligt sätt, men han tycktes ej bry sig stort därom och yttrade: å vi äro lika goda vänner ändå; jag tycker det ser så pjåkigt ut då karlar kyssas. Och därpå steg han upp i sin vagn. Jag stod en lång stund kvar i porten och såg efter den beskedliga karln, som ej ens velat ta något för skjutsen, och kunde omöjligt begripa varifrån somliga fått allt förtal på honom, som jag ej sett göra en mask emot.

Ett ibland mina första göromål, sedan jag fått utvila mig efter resan, blev naturligtvis det att förskaffa mig ordentlig bostad, eller med få ord att inackordera mig på något ställe; och denna min önskan vann jag snart i ett hederligt borgarhus, där jag för 365 r:dl. riksgälds årligen erhöll tvenne hyggligt möblerade rum, en sal med sängkammare, mat, samt alla övriga behover. Detta var nu gott och väl, men utvägen att anskaffa denna summa, som kvartaliter skulle betalas med 91 r:dr 12 skill., och desutom något till kläder, var ännu icke given. Jag skrev emellertid till herr brukspatron Lymell, och i ett hövligt brev underrättade honom om det oväntade avsked hans fru och dotter givit mig, i anledning varav jag påminte om översändandet av de såsom vite utsatta 3333 r:dr 16 skill. i silver, som efter 108 skill. kurs, varmed jag ville vara nöjd, enligt min räkning skulle utgöra 11,250 r:dr riksgäldsmynt; vilken summa jag hoppades att icke genom några obehagliga mått och steg, såsom stämning och rättegång, måtte behöva utökas, emedan jag älskade att undvika all chikan för familjen, m.m. Men därå erhöll jag endast ett högst ohövligt brev till svar, likväl med proposition att jag i stället för Engel skulle behålla de 200 r:dr som jag till låns bekommit. Emellertid fick jag härigenom åtminstone svart på vitt, eller ett papper som bevisade att uppslagningen av förlovningen skett av min fästmö och hennes föräldrar, vilket nästan var mig lika så kärt som penningar, ty därigenom blev jag åter ledig till äktenskap, dessutom, då jag ej åter svarade härpå, vilket jag ej vågade, av farhåga att vid mitt avslag Engel å nyo kunnat bli mig på halsen prackad, hade jag alltid min talan öppen. Jag skrev även följande brev till herr sekreteraren Simpel:

"Min bästa bror! Jag känner hela obehaget av kravbrev, men den förlägenhet om mynt, vari jag är stadd, nödgar mig att vidtaga detta steg. Jag anhåller därföre ödmjukt att du med omgående post på W-köping behagade överremittera min lilla fordran, som jag tror vara omtrent 100 r:dr b:ko. Ödmjukeligen." m.m.

Därå fick jag platt intet svar och hade berett mig därpå; men ännu hade jag skrivit ett tredje brev, nämligen till en mig alldeles okänd person, en ryktbar äventyrare och advokat, till vilken jag, jämte översändande av fullmakt och de dokumenter jag hade, överlät utförandet av hela min arvprocess, mot villkor att avstå 15 procent av summan, i händelse han kunde upptäcka att bedrägeri vore begånget, och uttaga den mig i sådant fall tillhöriga egendomen av minst 30 tusen pund sterling. Från denna erhöll jag ett artigt brev: han åtog sig kommissionen, ansåg i förhand ej otroligt att herrar Wank & Lythe stulit penningarna, och styrkte denna sin övertygelse med så många exempel på bovstycken, att jag själv började ana en möjlighet, att även min tillhörighet på sådant sätt blivit undanhållen. Lång tid, kanske åratal, fordrades dock till utredande härav, och ännu i denna stund känner jag ej utgången; så att jag emellertid nödgades vidtaga något verksammare medel till min bärgning, och valde därtill verkställigheten av min plan att bli bokhandlare, samt annonserade därföre i Post- och Inrikestidningarna, ävensom i W-köpings Stiftsblad: att jag, till lättnad för respektive litteratörer och vetenskapsälskare i Småland, öppnat en boklåda i W-köping, där jag i kommission vore villig att emottaga alla sorter skrifter mot 10 procents försäljningsprovision, att ordentligen redovisa vid varje års utgång. Detta slog sig något bättre ut, åtminstone fick jag innan kort paketer ifrån flere håll. Till en början sändes mig ifrån Uppsala: Phosphoros, alla häftena, Mästerkatten, Johan David Lifbergs leverne (Svenskt original l:sta del.) m. fl. Ifrån Stockholm: Samlaren, Resan genom livet, Rättvisan i Skönhetstvisten, Historien om Hundturken, Trolltuppen, Gullhönan, Beskrivning över ön St. Helena, m.fl., och ifrån ett annat håll tragedierna Prins Gustaf och Drottning Öda med sång och baletter, Uggleviksbalen och Skärtorsdagsfärden, utom mångfaldiga andra stycken ifrån Örebro, Strängnäs, Gävle och Falun, så att jag snart fick hela min sal fullproppad med böcker och skrifter; men med försäljningen ville det dock icke gå så flinkt som jag påräknat; emellertid sålde jag dock något, i synnerhet av Skärtorsdagsfärden och Djävulens grasserande i Spaniens kloster, och min lånbiblioteksinrättning, där samma böcker funnos, inbringade mig även litet penningar. Försöket med W-köpings Litteraturtidnings utgivande, som jag även satte i verkställighet, gick dock alldeles under, likväl endast i brist av prenumeranter, ty ämnen därtill hämtade jag ur mitt bokförråd, och tillade endast rubriken: Recension, och vid slutet: Recensenten har härvid intet att anmärka, eller: Recensenten ogillar alldeles författarens åsikter m.m. Så att på materialier var överflöd; men det oaktat, och till och med fast jag alltid på sista sidan införde en charad, höll jag på att alldeles ruinera mig på upplagan, vilken ej heller kunde fortsättas längre än till tredje nummern.

Under allt detta glömde jag ändå inte min kärlek, vilken dock även mötte större svårighet att få sköta än jag kunnat föreställa mig. Mamsell Fredrika vistades nu hos sin moster, en gammal mamsell Gnath, syster till min avlidna patronessa och ingen bit bättre än hon, tvärtom så vredsint, att hon svårligen kunde umgås med någon och omöjligt kunde ha en piga längre än sex veckor. Som ryktet förmälte, och gubben Wigg redan berättat, skulle flickan den kommande hösten giftas med sin förmyndare, en brännvinsinspektor vid namn Röblom, vilken endast för att åtkomma hennes förmögenhet önskade få, eller rättare beslutit att ta henne till hustru, ty att hon själv ej var för detta partiet, var allmänt bekant, och dessutom ej underligt då gubben, omkring sextie år, var en rå, ohyfsad, snål och förtretlig figur. Detta senare uppehöll mitt mod, och därpå grundade jag mitt hopp att så mycket lättare kunna vinna hennes kärlek, om jag ej redan, varmed jag nästan smickrade mig, hade förvärvat en liten smula därav. Svårigheten var emellertid att få tillfälle att tydligen förklara mig och att visa henne några prov på höjden av min passion, ty i kyrkan och på några så kallade kaffevisiter hos gummorna i sta'n, de enda ställen dit hon med sin moster fick gå, kunde jag ingenting uträtta; på förra stället, där jag gunås, kanske mest för hennes skull varje söndag infann mig, fick jag ej tillfälle att yttra ett enda ord, och i de senare samkvämen hade jag ingen utväg att få tillträde.

Att, i en småstad, en aderton års flicka på detta sätt inspärras, synes visserligen ovanligt, då borgarflickorna i allmänhet nu för tiden, åtminstone i alla de städer jag haft tillfälle att se, tyckas i ersättning för den ej utvidgade näringsfriheten fått en desto större, och därföre sällan äro inne, utan slamsa kring gatorna med stora sjalar, snart sagt både dagar och nätter; men saken var också här av en egen natur, så att vederbörande trodde sig behöva vara ganska försiktiga. Nu kom härtill ryktet om vår bekantskap och resan ifrån Stockholm, vilken med så många förbättringar utstofferades att jag ansågs föga umgås med mindre planer än att att rent av röva flickan, om jag träffade henne var som helst. Nästan skulle jag ock haft lust därtill, men ännu omgicks jag med lindrigare förslager att nå mitt mål, och vidtog fort det naturligaste jag kunde finna, som var att om möjligt söka att ställa mig in hos mamsell Gnath.

I denna avsikt klädde jag mig en dag så snyggt jag kunde, med skor och silkesstrumpor och så vidare, samt begav mig på väg att direkt göra henne en visit; men knappt hade jag kommit ut på gatan, då jag besinnade att jag ej borde komma tomhänt och att gummor ofta nog äro svaga för presenter. Jag skyndade mig därföre åter opp på mitt rum och tog det dyrbaraste verk jag hade, nämligen en årgång av Phosphoros i vackert orangefärgat omslag; och i händelse ej denna skulle falla gumman i smaken, stoppade jag Mästerkatten i andra fickan, och så begav jag mig åstad.

Att gumman märkte oråd såg jag genast på hennes min då jag inträdde, och ännu mer då jag nalkades för att hälsa och presentera min person, såsom den där önskade få den äran att göra hennes bekantskap - ty hennes svar var: "Jag ska' just säga herrn, att jag inte är mån om många visiter, och inte lär jag kunna roa herrn stort heller." - Jag svarade så gott jag i hast kunde: att såsom stadsbo hade jag ansett min skyldighet vara, att göra min uppvaktning, och dessutom vore nu mitt egentliga ärende att få den äran presentera ett par små böcker, (härvid upptog jag pjäserna och ville överlämna dem med en liten bugning). "Vad är det för slag?" frågade hon; vilket jag förklarade, med tillägg att jag hoppades det poesierna i Phosphoros i synnerhet skulle intressera. - "Nej, sådan där strunt bryr jag mig inte om", yttrade hon och sköt böckerna tillbaka. - Jag hade således till en början ingen framgång alls, däremot rätt ledsamt på denna visiten, i synnerhet som mamsell Fredrika ej var inne, utan endast en annan gammal ogift gumma, som suckade: "Ja, ja! nu skriva de bara sån'a där världsliga böcker, men jag spår jag att det ska stå sig slätt för dem en gång på den yttersta dagen, då alla skrifter skola rannsakas." - "Jo, jo men!" svarade jag för att icke på något sätt opponera mig. - Till min glädje inträdde nu mamsell Fredrika, och jag såg i hennes min förnöjelse över att återse mig; men knappt hade hon hälsat och tackat för sist, innan hennes moster genast befallde henne att gå ut i vävkammaren till pigan Greta och undervisa henne hur hon skulle randa nya väven: "först sex ändar blått och så två ändar rött, och så tre av det flammiga garnet, sen två ändar rött igen och sen sex blått; kommer du ihåg det där nu?" Fredrika upprepade lärdomen, för att fästa den bättre i minnet och punktligt kunna lyda sin mosters befallning, ehuru hon just icke tycktes vara mycket ivrig att komma ut. - Ack! har syster nu fått sin väv så nära, inföll den andra gumman, den ska vi ut och si på - "Ja men", svarade mamsell Gnath, och då nödgades jag naturligtvis även begiva mig ut; stoppade därföre mina böcker åter i fickan och rekommenderade mig, varvid gumman bestämt yttrade att jag alldeles inte för hennes skulle behövde göra mig minsta omak eller besvär med några böcker, och att hon dessutom tyckte att det vore bäst om jag sökte opp mina bekanta och inte hennes hus, där jag aldrig kunde träffa något passande sällskap för mig, och tillkännagav således att mina visiter kunde innehållas; däremot tröstade mig så mycket mera det vänliga avsked jag erhöll av hennes systerdotter, oaktat endast hennes ögon och ej hennes tunga därvid talade.

"Kärleken, ju större svårigheter den möter ju häftigare blir den", är väl en sentens som jag ej fullt tror vara sann, åtminstone ej så stabel som Lucidors eller Columbi: "En ungersven snart bliver leds, vid pigan som står strax tillreds" - men dock måste den äga någon grund, åtminstone tyckte jag att min kärlek blev allt mer och mer brinnande; och mera ivrigt än förr bråkade jag efter denna dag min hjärna, för att påfinna något sätt att träffa min älskade flicka och förklara mig; men alla utvägar syntes stängda; slutligen påfann jag ej annat medel än att skriva följande med tankstreck uppfyllda brev:

"Min nådigaste mamsell! Det är ett djärvt steg jag vågar - men min hand darrar ock under dess utförande: det - att yppa min högsta - om ej enda - önskan i livet, för den, som jag över allt jordiskt älskar. Det har funnits en lycksalig stund i min levnad, och den kan jag aldrig glömma - mamsell Fredrika Alm befallde mig då att göra en önskan, - jag lydde, och den blev - att få äga henne till maka. - Denna var sann och uppriktig. Jag har ej glömt min ringhet eller den oändliga skillnaden emellan mitt och det dyrbara namn jag nämnt, men - även den usle åtrår ju himmelens sällhet, fast han vet sig icke förtjäna den, - jag gör så även. Den fullkomligaste lycksalighet eller den högsta olycka är nu mera mitt öde. I det svar varom jag knäfallande ber, skall detta, i ordet Ja -- jag ryser att skriva det andra - bestämmas. Den kärlek kan ej beskrivas i ord, varmed jag i livet och i döden framhärdar", m.m.

Detta med mer kärlek än sammanhang författade brev hade jag just fått färdigt söndagsmorgonen då sammanringningen börjades. Själv tog jag det då och hastade till kyrkan för att där i vapenhuset personligen avlämna detsamma, ty på annat sätt visste jag ej huru det skulle kunna komma till sin ägarinna; men till mitt missnöje fick jag ej lägenhet därtill, emedan, då gumman efter vanligheten kom, åtföljd av sin systerdotter, gingo båda i bredd, så att jag ej obemärkt av den förra kunde uträtta min sak, och vågade därföre icke försöket; min min och förlägenhet lära likväl ej undgått Fredrikas uppmärksamhet, emedan sedan hon hälsat och passerat, hon ett par gånger vände sig om och kastade en forskande blick på mig. Detta uträknade jag till min fördel och beslöt därföre att i stället vid utgången ur kyrkan ånyo vara på min plats, emellertid gick jag in under gudstjänsten och avhörde predikan, som var, sin längd oberäknad, ej efter min önskan, ty prostgubben började efter sin vana att banna upp sin församling och sade: "Allihopa mina åhörare bli ni förtappade! Inte en enda själ kan räddas! ha icke ni nu den här passerade veckan, lika som den förra, blivit allt värre och värre! och icke låta ni rätta er av vad jag säger! ingen åtrå har ni heller att komma i kyrkan, och glada blir ni när jag slutat min predikan." Jag undrar ej därpå, tänkte jag, ty leva hur beskedligt jag må i veckan, så talas det inte om, utan nästa söndag får jag lika väl nya bannor och får höra att jag blivit allt sämre och sämre, då jag likväl på mitt sätt och efter min förmåga som en svag människa, sökt leva och tänka på bästa sätt; ett sådant bemötande måtte inte vara rätt, då skriften, som gubben Sorlenius ock alltid sade, ger oss så stora anledningar till tröst och uppmuntran.

Äntligen slutade gudstjänsten, och jag förfogade mig åter till kyrkdörrn, för att passa på min älskade ibland den utströmmande folkmängden: - jag upptäckte henne också snart jämte hennes tant. Gumman hade trängt sig förut, och flickan följde litet bakom, - och jag såg att hon med flit fällde sin näsduk vid ett tillfälle, för att ännu bli längre efter. Då begagnade jag mig av tillfället, trängde mig intill henne, och, liksom hon förut känt att jag hade ett brev att avlämna, emottog hon det utan att säga ett ord, och fortsatte sin väg.

Sedan denna affär var uträttad, var jag i en nästan större oro och själsspänning än förut; knappt kunde jag om middagen tala ett redigt ord vid bordet, och eftermiddagen trivdes jag ej hemma, utan begav mig utom staden, över backar och kullar, utan att ha något mål för min vandring, och anlände ej hem förr än sena aftonen. En biljett, varifrån den kommit visste jag ej, låg då på mitt bord: jag fattade den, med aning om handen som författat den, och då jag därpå igenkände en fruntimmersstil, klappade mitt hjärta med dubbel häftighet. Jag öppnade och läste:

"Min kära herr tralling jag hade nästan väntat mig ett brev från herr tralling och därföre längesen tänkt ut hur jag skulle svara men så grant trodde jag inte brevet skulle bli och därför kan jag inte svara som jag borde men ändå svarar jag så gott jag kan och efter bästa välmening jag behöver inte säga att jag sir olyckliga dagar för mig om jag tvingas att gifta mig med min förmyndare då ville jag långt hellre i fattigdomen hjälpa mig fram och som herr tralling yppat sina tankar för mig vill jag också vara uppriktig och yppa mina tankar och att jag skulle anse mig mycket lyckligare med honom men ingen förmögenhet har jag att medföra bara ett uppriktigt hjärta" m.m.

"Fredrika Alm."

"P.S. om herr tralling vill råka mig i morgon så går jag kl. 9 till Berglunds bod efter turkiskt garn åt moster."

Så lycklig som jag nu kände mig, kunna få personer bli; därtill fordras att vara verkligt kär, och ibland hundrade finnes kanske ej en som varit det. Jag kysste brevet och omläste det visst tjugu gånger, - men ännu var ej allt vunnet. - "Snart nog", säger visst någon författare, "vore romanen slut, om då en ung karl och en vacker flicka älska varandra, de själva finge göra som de ville; men alltid inblanda sig några andra extrapersoner i sakerna, och lägga än ett, än ett annat hinder i vägen; någon gång av verklig välvilja, men oftare av ren avund och oftast av svartsjuka och eget intresse" - detta senare inträffade här, och de motståndare jag fick att strida emot voro ej att skämta med. I alla fall ansåg jag mig nu till en början så lycklig, att jag kunnat begå mig med en litet mindre grad, åtminstone så att jag fått sova för sällhet.

I god tid och långt före nio var jag redan i rörelse, väntande vid torget, för att efter Fredrikas postskriptum möta henne; och med våra första blickar hade vi snart, då hon kom, sagt: vi tillhöra varandra, så att några ord därom ej behövde borttaga den dyrbara tiden. I stället kommo vi i samråd överens att jag borde skriva, eller fast bättre, resa, till inspektor Röblom, för att ordentligt begära Fredrikas hand; ävensom hon tillstyrkte mig att med möjligaste första anmäla samma sak hos hennes moster; varå vi likväl ingendera förmodade förmånliga svar; men dock för att på ärligt sätt gå tillväga, och till bevis att vi ej ville ta några smygvägar, trodde vi försöket böra göras, och vad en av oss tänkte, tänkte precist den andra, så att efter utseende aldrig ett par mer harmonierande själar kunnat träffas. I liv och död svuro vi nu även i våra hjärtan trohet och beständighet, och hoppades därigenom i alla fall till slut se segern på vår sida; men himmelen vete huru därmed ändå gått, om icke oförutsedda händelser mellankommit, ty alla utsikter blevo snart allt mörkare och mörkare, och slutligen som den kolsvarta natten. Då uppträdde en glindrande stjärna ur de dystra molnen på vår kärlekshorisont, och med diamantsken skingrade varje hotande skugga. Vad detta vill säga, eller huru sådant tillgick, skall jag nu i största korthet hava äran berätta.

För att med den möjligaste glans jag kunde, presentera mig såsom friare hos inspektor Röblom, lånte jag min värds, med en arabeskbård av dansande jungfrur omkringmålade gula schäs, för att däri åka till Fnöstorp, där gubben residerade. Strax efter middagen anlände jag till stället, som på mer än svinkreaturens mängd framvisade anledningar, att jag kommit till ett bränneri. Jag band min häst vid grinden, och inträdde på gården, som fullsatt med såar, mäskkar och hoar, samt beströdd med rosthalm var den mest skräpiga jag någonsin sett, och i mitt tycke långt ifrån icke tjänlig till bostad för en för skönheter känslig flicka. Det enda pilträdet som fanns, stod lutande och nästan uttorkat, samt fullslaget med spikar, vari streck voro fästade snett över gården, att därpå vädra gamla trasor. En arg bandhund, bunden med en slamrande järnkedja, sprang upp och ned på sin, i stället för koja, kullagda tunna, och förde ett oljud som om han varit galen; och en oren stallgumse gick baklänges, för att ta ett språng och stångas, så att mitt första emottagande ej lovade något gott; men nästan ändå sämre blev det då jag inträtt. Gubben hade nyss ätit sin middag av skivlax och lök, vilket både restantierna på bordet och atmosfärn kring honom tillkännagav; vad han haft i den oskurade tennskålen vet jag ej, men av vissa anledningar, vågar jag uppge det för ölsoppa; en brännvinsflaska, och en silvertumlare voro för övrigt de saker som befunno sig på bordet. Herrn själv gick i en fårskinnspäls, med en stövel och en nedkippad sko, av orsak att han var sjuk i ena foten, vilket syntes vara av svår beskaffenhet, emedan en burk med iglar uti, överbunden med en linnelapp, stod i fönstret; förmodeligen till nyttjande för foten. Motbjudande torde karlen i alla fall hava förefallit mig, helst såsom varande en rival, men denna hans omgivning gjorde honom det i mina ögon ännu mera; och med möda kunde jag visa honom den aktning jag borde, då jag presenterade mig. "Är herrns ärende i brännvinsväg?" frågade han. Nej, var mitt svar, jag har tagit mig friheten att resa hit i en helt annan avsikt - och nu androg jag, efter några preliminärer, mitt åliggande. Gubben började att stamma då han hörde mitt ärende, men så förtvivlat, att jag svårligen skulle hava kunnat begripa hans mening, om han ej tillika höjt sin käpp, då jag, lika som gumsen, drog mig baklänges, likväl ej för att stångas, utan för att komma ut igen, och fick således föga höra av hans svar; att det ej var bifallande, förnam jag likväl, helst han ännu i porten hotade att slå armar och ben av mig, om jag återkomme, eller understode mig ta ett enda steg vidare i friarevägen.

Denna resa avlopp således, ehuru efter förmodan, ej bra; och ej stort bättre lyckades saken hos mamsell Gnath, vilken jag följande dagen tog mig dristigheten att besöka, med andragande av mitt i tukt och ära fattade giftermålsförslag. Oaktat jag väl icke hotades med stryk, kördes jag dock ut, och hela följden av dessa ansökningar blev att Fredrika ännu nogare bevakades än fordom, så att jag omöjligt skulle kunna få träffa henne, - dock, sådant säger ock redan konung Salomo, ho kan uträkna en ung mans väg till ena pigo? eller bestämdare sagt, vi funno det oaktat många tillfällen nog att få samtala, och gemensamt sucka över vårt grymma öde, utan att se oss mäktiga, att på annat sätt avvända dess hotande förkrossande slag, än genom ett steg, vartill endast den yttersta nödvändighet kunde tvinga oss.

En afton - det var i slutet av augusti - visste jag att Fredrika jämte sin moster var buden till en gammal lektorska, på dess lilla egendom Andersborg nära utanföre södra tullen, och av den orsaken begav jag mig naturligtvis till trakten, i hopp att Fredrika skulle få tillfälle att träffa mig. Klockan var omkring 8, då jag inträffade i lektorskans lilla park eller så kallade gammelträdgården, emedan den utgjordes av ekar, några vildaplar, hassel, berberis och andra buskar. Jag lade mig på detta ställe, i sluttningen, ett stycke från landsvägen, där jag hade det vackraste landskap för min syn; en dräng körde hem sitt spann oxar, lättade från dagens tyngd, och en flicka, i linntygsärmarna, med en mjölkstäva i handen, kom raskt vandrande hem åt byn, belägen i dalen på andra sidan ån. Mina ögon följde henne, och då hon på bron upphann drängen, såg jag hur hon beskedligt gav honom stävan för att dricka. Detta betraktade jag visst icke med avund, ty en sådan känsla är ej passande för en kär, men med bitter sorg däröver att icke också min flicka var en lantpiga och jag i tjänst som dräng på samma ställe som hon. Min önskan att så måtte ha varit, blev allt mera och mera livlig då jag såg drängen lägga tömmarna på oxarnas rygg och släppa dem att ensamma fortsätta vägen, och han själv förtroligt följa flickan en genväg genom lövhagen, där de båda snart försvunno för min syn. - "Lycklig du", tänkte jag, "som får vad du vill!"

- I detsamma upptäckte jag Fredrika, som ensam kom från vägen och klev över klivstättan till gammelträdgården. Att jag skyndade henne till mötes, var naturligt, lika som att hon fägnade sig att träffa mig. Medan gummorna satt sig att spela boston, då de vanligen varken hörde eller sågo något utom spelet, hade Fredrika smygt sig ut, i hopp att jag möjligen väntade henne. Min glädje häröver står ej att beskriva, och nästan hade jag velat lika som för en gudomlighet knäfalla för henne; men hon, så god och känslig hon eljest var, syntes nu hellre vilja att vi på rent allvar skulle tala om våra angelägenheter, vilket vi ock gjorde. Fredrika satte sig i gräset och jag satte mig vid hennes sida. Om jag nu förde min arm kring min älskarinnas liv, kan jag få tiga därmed, ty varken behövde jag rodna därför eller fäste Fredrika samma uppmärksamhet därvid, som i vagnen; med ett ord, vi satte oss och fattade vårt beslut, som var att rymma, och vid denna enda utväg fäste vi nu vårt hela hopp. Jag lovade att iordningställa allt därtill, och Fredrika beseglade med en kyss sitt löfte att följa mig. Månan, som uppgått bortom lövskogen och speglade sig i den lugna älven, var vårt enda vittne, så att om jag skulle fördölja något, det jag dock icke gjort, vet jag att hon, som i så många herrans år varit tystlåten med större hemligheter, ej heller förråder oss. Fredrika slet sig änteligen ur mina armar, för att åter skynda sig in till sina gummor och skänkte mig ännu en slängkyss till avsked.

Berusad av kärlek och lycksalig av den kyss jag fått, återvände jag ur parken på hemvägen till staden, fast besluten att med jättesteg skynda till mitt sällhetsmål. Månan, som från sidan kastade sitt fulla sken på mig, var ganska vacker; men liksom hon ville gäcka mig, såg jag min skugga för varje gång jag upplyftade foten, ofantligt långt sträckande steget, men oaktat det hotande utseendet återkomma nära till samma punkt. Nästan blev jag litet missnöjd med den beskedliga månan för denna parodi på mina planer till mått och steg i kärleksvägen, och föresatte mig desto allvarligare att påskynda allt. Den tidpunkt nalkades även då långt dröjsmål ej gick an, emedan hösten tillstundade, och Röbloms ankomst till W-köping i avsikt att ordentligt förlova sig, var att befara innan kort. Jag nödgades således ta mitt beslut, och skrev ett så dumt brev till Trasenberg att jag icke ens vill avskriva det; däri anhöll jag om ett lån av tvåhundrade r:dr banko, såsom, yttrade jag mig, bibehållande ej allenast mig vid livet och sällheten, utan ännu en dyrbarare varelse, och kanhända en hel generation; samt besvor honom därföre att hjälpa mig. - Han besvarade genast mitt brev med följande rader:

"Käraste bror Tralling!

Jag förmodar att du är kär, ty eljest hade du ej kunnat skriva ett så hjärtnupet brev som ditt sista. Jag känner för väl att alla råd till älskare äro fruktlösa, emedan jag själv varit galen, och har således inga sådana att meddela. - Såsom din verklige vän, det vill säga den som vill dig väl, ber jag dig dock att få uttrycka min önskan, att du ej i ditt kärleksrus måtte begå några dårsprång hämtade ur romanvärlden, såsom att enlevera din käresta för att resa bort och svälta, eller dylika sinnrika uppfinningar. - De 200 r:dr du begärt till låns, skola med nästa post bliva dig tillsända: för ögonblicket äger jag ej så stor summa hemma. Din vän

Uno v. T - g."

Detta brev, som väl också innehöll en liten lärdom, fägnade mig ganska mycket, dock endast i anseende till det utlovade lånet; och som detta just skulle ankomma dagen före den nu utsatta förlovningen med Röblom, lagade jag allt i ordning till avresan och hörde med liknöjdhet, samma dag inspektoren väntades, att allt till hans ankomst bereddes; men vem målar min bestörtning då jag, med fullt hopp torsdagsmorgonen infann mig vid posthuset och förnam att posten blivit rövad och väl äntligen alla övriga brev i skogen återfunna, men ej mitt rekommenderade brev, som saknades.

Mållös stod jag en stund, och tårarna voro nära att utbrista ur mina ögon, ty all utsikt om möjlighet att resa, var på en gång försvunnen. - Det är då så ödets skickelse, ropade jag äntligen, och tanken på Trasenbergs uttryck i dess brev angående dårskaper ur romanvärlden, framställde jag för mig i ett klarare ljus; - "kanske var det min lycka, ännu mer, kanske Fredrikas", sade jag, och min själ tycktes återfå en länge saknad styrka - (så ger motgången stundom mod, stundom nedslår den även; mig hade båda delarna kunnat hända) - Direkte gick jag till mamsell Gnaths gård, beredd att berätta Fredrika vad som hänt, och i allas närvaro, även själva Röbloms, förklara mig för hennes fästman, och be henne endast vara ståndaktig och mig trogen. Jag gjorde så även, men det uppträde som sedermera inträffade var lika oförmodat som lyckligt.

En äventyrare och så kallad kongl. sekreterare vid namn Påfvercretz, hade om natten anlänt till staden och bodde på gästgivargården, numera tillhörig mamsell Gnath och belägen utmed hennes gamla gård. Denne resande träffade mig i gästgivarsalen och frågade om jag händelsevis kunde sönderväxla en sedel på tio r:dr - Missnöjd som jag var, och sysselsatt med andra tankar, svarade jag med möda, men tjänade honom slutligen, då jag till min stora förvåning erhöll en av Trasenberg med dagens post på mig transporterad sedel. "Herre!", ropade jag, "var har ni fått denna? sedeln är min, och i går rövad av posten" - "Månn det?" svarade han lugnt, "jag har nyss fått den av en inspektor vid namn Röblom, som även påtecknat ansvarighet för felande transport." - jag undersökte detta och fann att så var. - "O!" ropade jag, "är det inte nog att han vill beröva mig min fästmö, vill även den föraktliga människan röva min egendom. Jag skall, och måste genast träffa den boven!"

"Sansa sig litet min herre!" yttrade den resande, "här måste vara något misstag begånget; men är det så att gubben vill beröva herrn sin fästmö, så begagna detta tillfälle, och om han ej kan bevisa varifrån han fått sedeln, vilket jag betvivlar, emedan det lär vara av en vandrande västgöte, så hota honom med arrest. Jag skall gärna vara behjälplig i den saken; ty därigenom kan jag kanske även ackordera mig ifrån min förbindelse att skaffa honom Vasaorden; och känner jag gubben rätt, avstår han hellre både flickan och orden, än han låter hänga sig."

Skämta inte herre! ropade jag, det här passerar raljeriet; - men, sade jag och lugnade mig, kan herrn bringa gubben att avstå min fästmö - då bjuder jag min eviga tacksamhet. "Vi skola försöka", svarade han, och försöket lyckades. - Gubben hade, som sagt är, väl icke rövat posten men ägde verkligen så många bindande anledningar om skäl att arresteras, ty postväskan kunde han vid sin inresa till staden bevisas hava emottagit av en gosse, utan att han framlämnat den; en del av mina 200 r:dr hade han ännu i sin sedelbok och mitt kuvert från Trasenberg i en rockficka, så att han utan min skonsamhet ej kunnat undvika olägenheter. I sin verkliga ångest ingick han därföre, på mamsell Gnaths tillstyrkan, på vilka villkor som föreskrivos, och med uppräckta händer lämnade han mig Fredrika, och avstod allt anspråk på hennes person, mot min förbindelse att ej låta arrestera honom; vilket allt genom en utförlig recension av Riddarkandidaten, redan införd i Svensk Litteraturtidning kan inhämtas; varföre jag anser överflödigt att här närmare detaljera förhållandet därvid. -

För att ej åter mista min skatt, begärde jag samma dag lysning, och, oaktat jag ännu är långt ifrån att vara så etablerad som jag önskade, (ty jag har ej förmått anskaffa mig flere möbler än en dubbel säng i mitt inre rum och en vagga), påskyndade jag dock vigseln, vilken förrättades i går afton kl. 6. ännu är jag den lyckligaste man i världen, och begagnar därföre denna period att sluta min levernesbeskrivning. - Vad jag får att leva utav, vet jag ej ännu, i allmänna världen är sådant visserligen en sak av vikt; men i en levnadsmålning av oändligen litet intresse för läsaren.


Project Runeberg, Thu Dec 13 16:06:14 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/trallott/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free