Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett besök i Tolstoys hem. Af Edelweiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föredrar jag framför alla hans andra arbeten.»
Man sade kanske intet ord till svar, men
denna lilla händelse gjorde dock ett djupt
intryck och fylde en med beundran öfver så
stor, sann flärdlöshet.
Dagen förflöt under de mest intressanta
och angenäma samtal. Kl. 6 serverades en
enkel, men utsökt god middag. Grefve
Tolstoy är sjelf vegeterian och tillika ifrig
nykterhetsvän, men detta förhindrade honom ej
att med vänligt öfverseende se både vin och
kötträtter på sitt bord. Han är nog stor att
ej såra eller förarga andra, som ej dela hans
åsigter. Hans egen familj åtnjuter, liksom
hvarje gäst, som stiger öfver hans tröskel,
rättigheten att ega sin individuella uppfattning
och åsigt. Han är äfven i besittning
af det själslugn, det tankedjup, som tillåter
honom att lugnt lyssna till öfvertygelser, som
alldeles äro i strid med hans egna. Då jag
begagnade ordet lugnt, vill jag dock tillägga,
att nog svarar han med största liflighet, men
han förifrar sig ej. Han motsäger nog, men
som en ädel motståndare, som aldrig låter
en vidkännas sin öfverlägsenhet. Grefve
Tolstoy är ej heller af ett envist, sjelfklokt
temperament. Han lyssnar gerna och gör genast
rättvisa åt den nya tanke eller idé, som man
under samtalets lopp möjligen kan utveckla.
Han är i sjelfva verket en storslagen karakter,
som ädelt kämpat sig till sin tro, sin
öfvertygelse. Det kan nog hända, att man tycker
hans åsigter något väl öfverdrifna, men se
här, enligt min uppfattning, huru de uppstått.
Tolstoy erkänner sjelf i sina bekännelser,
att den roll han spelet i sina tidigare år på
lifvets stridsfält hvarken var berömvärd eller
uppbygglig. Det säges, då det gäller verkligt
krig, att hvarje kula bär med sig namnet
på sin bestämmelseort. Jag tror, att detta i
i ännu högre grad kan sägas om de andliga
vapen, hvaraf Gud betjenar sig för att öfvervinna
oss, då vi slutit oss till hans fiender.
Guds ord är oftast det vapen, som djupast
träffar oss. Tolstoy beskrifver sig sjelf såsom
högdragen, stolt, sjelfvisk, till dess att hans
hjerta, ja hela hans väsen träffades som af en
splittrande kula, då han för första gången
insåg, hvad slags klandervärdt, ogagneligt lif
han derigenom fört. Jag har hört, att det ord,
som först träffade honom, kom från hans
gamla ammas läppar. Hon väckte hos honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
