Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Ulla - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Ragnar aj Geijerstavi
andras händer i kors och sågade med armarna som
leken föreskriver, och vi skrattade mot varandra
medan vi sjöng så det ekade i parken: »Blott svärmor,
blott svärmor kan lossa dessa band, band, band ... .»
Det var på den tiden populärt att utbyta lekens ord
»döden» mot »svärmor». Kanske det är populärt än,
men det var nyare då: midsommaraftonen 1915, när
världskrigets första år led mot sitt slut. Jag hade nyss
fyllt 22 år.
Det var underligt men inte obegripligt, att jag inte
lagt märke till Agnes förr. Hon var inte påfallande
vacker, och normalt var hennes blick en smula skygg.
Men leken hade frigjort henne. Det finns ett visst
slags folkdansmänniskor, som inte blommar upp
förrän vid tillfällen som detta, och Agnes hörde till
dem. Hon var midsommarlekens själ, hon kunde
alla de gamla lekarna, det var hon, den annars
tillbakadragna, som drev oss att börja om och om igen.
Hon skakade sitt huvud med det svarta håret, som
var uppsatt i en lös knut i nacken, och sjöng med sin
spröda, klingande folkviseröst — hon fick vara född
i Stockholm så mycket som helst, men här var hon
allt det man lägger in i begreppet »svensk
herrgårdsflicka».
Det fanns en dansbana med gistna bräder och
rangligt staket i en björkbacke nära ladugården. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
