Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Brittmässosommar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre fruar
99
— Fan vad ni pratar, ropade han. Vi sjunger i
stället.
Han tog upp visan om mannen som gick ut efter
öl, så lågt att det inte kunde glädja någon annan än
Mullret. Jag förde upp den några tonsteg i andra
versen, och vi sjöng alla och bultade i bordet till.
Staffan var den målare som fått sälja en tavla till
Hannibal. Han var mager med stora öron och
uppseendeväckande stora händer. När han lutade sig fram
och med svepande rörelser markerade takten i ölvisan,
såg det ut som om två stora, hundvalpsklumpiga
fåglar seglat omkring i luften.
Uppfinnaren Carlsson fick en gitarr i händerna och
sjöng Bellman och Birger Sjöberg — bra och
naturligt, utan konstlad dramatisering — och jag sjöng
några visor ur min stående engelska repertoar. Vi
satt kvar och drack kaffe vid bordet. Ljusen var
nästan nerbrunna och började ryka i stakarna. Vi
släckte dem ett efter ett. Det allt svagare, fladdrande
skenet på upphettade ansikten gjorde det varmare
och trängre omkring oss. Vi kände oss som en stor
familj, som ännu aldrig råkat i gräl.
Jag lyfte min sista rödvinsskvätt mot Staffan och
upptäckte, att hans fru inte fanns med vid bordet.
— Var är Misse? frågade jag Lisa. Varför är inte
hon här i kväll?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
