Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - MARIA WIIK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var intressant att observera honom, då han talte. Han
bleknade lätt, fick ett mycket strängt och skarpt drag kring
munnen, hans ljusgrå ögon försvunno under de buskiga ögonbrynen,
endast en genomträngande svart pupill blixtrade fram.
Efter honom uppsteg herr Aubert och bad att få uppläsa några
verser, som han för tillfället skrivit ’till Suomi’. Verserna voro
mycket vackra, men de hade vunnit på att bli framsagda av någon
annan, ty karlen hade den olycksaligaste käringstämma. Kom så
turen till den vänliga Jonas, han talade om huru folken i de äldsta
tider endast förstodo att dö för sitt land, men det kunna även
djuren, nu har intelligensen lärt oss att leva för vårt land. Hans
tal var allt igenom poetiskt och vackert. På ett genomfint och
humoristiskt sätt tackade Walter dem, han sade, att det endast
varit hans mening att anställa ett enkelt ’stöbegille’, ’och nog har
jag försökt göra det så trevligt som möjligt för er’, varvid han såg
på sina tillrustningar i ateljén, ’men så kommer ni hit och håller
sådana storartade tal. — En gång i afton har jag dock känt mig
stolt och det var, när jag såg eder alla troppa upp hit till ateljén;
då tänkte jag, du är dock en fans till karl som har sådana
bekantskaper, men när ni sedan började med edra tal då kände jag mig
så liten, så liten att jag helst krupit under bordet, om jag ej varit
rädd att gå miste om något.’
Lie, som blev allt mer och mer livad, höll flera tal och slutligen
ett till Backus och glädjen. Detta gav åter Björn, anledning att
uttala sig emot den glädje, som härflyter ur vinet, han har för
längesedan avlagt att dricka punsch och hoppades att den tid en
gång skulle komma, då man ej behövde dessa medel för att vara
glad. Alla kommo dock överens om att det endast är i en ateljé
en sådan glad feststämning uppstår, som härskade där för tillfället.
Den första som bröt upp var naturligtvis Björn. ’Nu gå vi
Jonas, om vi vilja uppfostra ett sunt släkte’. Men Jonas gick ej,
han skålade ännu länge efteråt. Den som ej heller tycktes ha Björns,
viljekraft var Kleineh, han blev så ytterst livad mot slutet att han
slog sin glace-tallrik i golvet men fick i ett glas i stället.
Ett mycket behagligt minne har man av denna fest. Jag skulle
aldrig mera gräla emot att gå på bjudningar, ifall det bjöds på sådant
sällskap. Allt vad de säga ger en något att tänka på, och om det
ej alltid är så nya sanningar, så bliva de dock sagda på ett nytt
och originellt sätt, det är i mitt tycke roligare att höra dem än
att läsa dem. Björn, tyckes ha mycket hög tanke om finnarna,
om deras kraft och förmåga, det är ett mycket intressant folk
men vi känna dem icke, berättade han åt svensken, som höjde på
axlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
