Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Neutra på -ande, -ende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
former på -annes, -onnes i genitivus, -anne, -onne i dativen
I medel-högtyskan finnas former på -enes (-ennes), -ene (-enne),
sedan äfven med inskjutet d på -endes, -ende såsom
sidoformer i en del dialekter; t. ex. zi homende, zu cumende att
komma, zi sehende, zu sende att se o. s. v. Ett minne häraf
är det nyhögtyska bruket af zu med en verbalform på -ende,
till begreppet motsvarande ett latinskt particip på -ndus, t.
ex. der zu berechnende Betrag, eine nicht zu billigende
Annahme o. s. v.
Engelskan är af ett visst intresse, emedan där än i
dag finnas abstrakta verbalsubstantiv, hvilka liksom i svenskan
formelt sammanträffa med presensparticipet, båda formerna
slutande på ing. Emellertid är väl äfven här det etymologiska
sammanhanget endast skenbart, åtminstone synes ingen
anledning finnas att förklara de abstrakta substantiven ur participet.
Grundlaget till de förra utgöres nämligen af gamla
verbalsubstantiv på -inge af feminint kön, motsvarande de svenska
feminina orden på -ing och ning, samt dylika medellågtyska på
-inge, nyhögtyska på -ung o. s. v. Participet däremot ändades
älst på -ande hvaraf senare blef först -ende, sedan -inde,
hvilken form slutligen ersattes af inge, ing, hvilket någre förklara
såsom en verklig fonetisk öfvergång, andre däremot såsom en
analogi-bildning (eller hvad tyskarne kalla ”Form-übertragung”).
Härtill kommer, att äfven i England fordom fans ett
gerundium, d. v. s. en dativ-form af infinitiven styrd af prepositionen
to till. I anglosaxiskan voro dylika former ganska vanliga; i
Beowulf träffas t. ex. to gefremmanne att främja, to
secganne att säga, to healdanne att hålla, to befleonne att undfly o. s.
v. Af -anne blef sedan -enne och vidare analogt med
lågtyskan -ende, hvilket längre fram väl behandlades alldeles som
participets ändelse, så att äfven här formen ing inkom.
Sannolikt är det just det gamla gerundiet som hufvudsakligen
ligger till grund för det egendomliga förhållandet i engelskan, att
former på ing kunna på samma gång behandlas som
substantiv och som verbalformer med direkt objekt, d. v. s. som
rena infinitiver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
