Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Neutra på -ande, -ende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322); konungens inridhande, thetta inridhandet (s. 326);
dessutom förekommer flerestädes med stäkande och bräkande om
vapenöfningar o. dyl. vid hoffester, förmodligen af ett lågtyskt
motsvarande talesätt (af verben steken sticka och breken bryta,
brottas). I Peder Swarts Gustaf I:s krönika (utg. af
Klemming 1870) hafva vi utom stäkande och bräkande funnit några
ofta förekommande ord, nämligen förehafvande, företagande,
betenckiande och dessutom tiutande (s. 18); skriande och
braskande (s. 32); haffua vpseende (s. 49); i samma
omridandet (s. 90); worålande (s. 104); haffua them i gunstigt
anseende (s. 121); beskriande och spottande (s. 144). Vid tiden,
då denna krönika skrefs (år 1561), synas således de neutrala
verbalsubstantiven på -ande, -ende varit tämligen allmänt
brukliga i vårt bokspråk. I svenska allmogens mun lära de
ännu i dag enligt kännares utsago undvikas.
Såsom tyska efterbildningar torde man också få räkna vissa
på 1500:taJet vanliga uttryck efter verbet stå med
prepositionen till; t. ex. i I bandet af Gustaf I:s Kegistr.: staar til
swarande (s. 51), icke staar till görende (s. 219), stodæ icke
vœl tiil becrectande (s. 220); i VI bandet: thed oss icke
står till lidande (s. 218; jfr härmed i samma band s. 233:
oss stånder icke til liidhe at o. s. v., samt medellågtyska
uttryck såsom t. ex. dat swar was to lidende Lüb. Chr. I 299):
i Ol. Petr. Krön. träffas flerestädes stodh icke till görandes
eller till lidhandes, stadhen stodh icke till bestormande o. s.
v. I sammanhang härmed kunde ifrågasättas, om icke det
tyska gerundiet i någon mån ligger till grund för nysvenska
uttryck sådana som till finnandes, till märkandes, så till
förståendes, så till sägandes, icke till förglömmandes. Åt
minstone lär bruket af prepositionen till vara svårt att förklara
utan att antaga påverkan af det lågtyska bruket af gerundium
med to[1]. Härmed förnekas icke, att dessa uttryck tillika
sammanhänga med det redan i fornsvenskan och gamla
isländskan icke ovanliga bruket af presens-participet i passiv
betydelse till återgifvande af ett latinskt gerundium eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
