Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Adverb på -ligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
subjekt (icke såsom objekt, hvilket utgifvaren tror sig nödsakad
att antaga för ändelsernas skull). Uti formen likin för likan
skulle man må hända kunna se tysk inverkan vid tanken därpå,
att ändelsen -en i medellågtyskan är den utan jämförelse oftast
förekommande ändelsen hos adjektiven, samt att utan tvifvel
en mycket stor del af de fornsvenska adjektiven på lik och
likin är lågtyskt långods; men å andra sidan träffas -en i
lågtyskan icke i nominativen, där det fornsvenska in företrädesvis
förekommer; och den neutrala formen ligit, hvilken måste
anses som en svensk skapelse, och som var vanlig ännu långt
fram på 1700:talet[1], talar i sin mån för den svenska
upprinnelsen af formen på -in i t. ex. nom. sing. mask.
Vid tal om dessa adjektivformer yttrar Rydqvist (anf.
st.): “Det nya språket, som i det rena adjektivet försakat
denna slutform, tyckes hafva inrymt den i det adjektiva adv.
på -ligen.“ Detta något obestämda uttalande synes ej kunna
tolkas på annat sätt, än att förf., anser, att de gamla
adjektiverna på likin, sedan ligen, gifvit upphof åt de nysvenska
adverben på -ligen. Ett sådant antagande är emellertid högst
osannolikt redan därföre, att adverben i den äkta
fornsvenskan aldrig hade form på -likin eller -lighen, utan endast på
-liga, under samma tid och i samma skrifter där
adjektivformer på likin (o. s. v.) förekomma i öfverflöd.[2] Är Rydqvists
mening den, att ändelsen -ligen, när den förlorade sin plats
bland adjektivets former, skulle till ersättning därför fått sig
en ny ställning anvisad såsom adverb, så måste man göra sig
den frågan, hvarföre man icke var nöjd med den gamla
adverbformen -liga, som enligt Rydqvists eget yttrande ännu är
gällande i Carl XII:s Bibel, utan skulle behöfva en annan form
-ligen därjämte.
I själfva verket kan förhållandet icke förklaras af svenska
språkets egna tillgångar, men så mycket lättare om man kastar
blicken på det äldre lågtyska språket, hvarifrån vi eljest
lånat så ofantligt många former i vårt bokspråk. Det svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
