Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Monarkmötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MONARKMÖTET
_________________________________________________________
— Det har ju inte vart så värst tungt hittills, sa då
kejsarn, för han ville förstås inte skämma ut det egna landet.
Vi har ju fått behålla freden, å det är ändå det förnämsta
goda.
Det syntes allt, att kungen blev storbelåten.
— Det är nog så, att inte du förstår dej på
regeringskonsten, sa han. För se, att hålla fred, det är både det första
å det sista. Freden är för riket detsamma, som hälsan är
för kroppen.
Kejsarn fick allt lov att vända sig om och se sig
omkring, när kungen sade detta. Folk stod molstilla i en vid
krets, och inte en enda tordes röra sig ur fläcken bara för att
inte mista ett ord av det, som han och kungen sade till
varandra. Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på
att ta Kattrina med sig. Åtminstone skulle han ha önskat,
att någon enda Svartsjöbo, och helst någon av herrkarlarna,
hade varit tillstädes.
Men på samma gång hörde han noga efter vad kungen
sade och var strax färdig att svara honom.
— Ja, nog är freden e god sak, sa han. Men en kan inte
veta hur länge vi får behålla honom, för i söndags, när
jag skulle gå hem från gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom
jag i sällskap med två främmande karlar. Å den ena åv dom
var Kriget, å den andra var Döden.
Det var så vanligt för honom, som var kejsare av
Portugallien, att råka alla slags konstigheter och
besynnerligheter, så att inte hade han trott, att det, som han berättade
om mötet på kyrkvägen, skulle bli betraktat som något
försök att förhäva sig. Men det måtte det ändå ha blivit, för nu
började de på att rycka honom i rocken igen, de, som stod
bakom, och ville ha honom att tiga. Men kungen förstod
nog, att ett sådant där möte, det var som ingenting att räkna
för en sådan som han, och han vinkade åt folket, att de
skulle hålla sig stilla.
— Vad är det du säjer? sa han. Har du varit ute å gått
i sällskap med Döden å Kriget? Jag kan just undra hur de
två såg ut.
— Di var väl mest lika ett par fattiga vedhuggare, sa
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
