Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Bortbytingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTBYTINGEN
— Har hon offrat det, som var henne mer värt än livet?
frågade bonden.
— Ja, det har hon väl, när hon lät er gå, för att hon
skulle kunna behålla trollungen, sa barnet.–-
Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats vid brunnen.
Hon sov inte, men hon kände sig som en förstenad. Hon
förmådde inte röra sig, och det, som skedde omkring henne,
såg hon lika litet, som om hon hade varit riktigt död. Då
hörde hon mannens stämma ropa hennes namn långt borta
ifrån, och hennes hjärta började åter klappa. Livet vände
tillbaka till henne. Hon slog upp sina ögon och såg sig
omkring som en sömndrucken. Det var ljus dag, solen
sken, lärkan drillade, och det tycktes omöjligt, att hon också
denna vackra dag skulle behöva släpa på sin olycka. Men
strax därpå såg hon de förkolnade bjälkarna, som låg
runtomkring henne, och en mängd människor med svärtade
händer och upphettade ansikten. Då visste hon ju, att hon
vaknade upp till ett ännu sorgligare liv, än det gamla hade
varit, men i alla fall hade hon kvar känslan, att hennes
lidande nu hade kommit till ett slut. Hon såg sig om efter
bortbytingen. Han låg inte i hannes knä, och han fanns
ingenstans i närheten. Hade nu allt varit som förr, så skulle
hon ha sprungit upp och börjat söka efter honom, men nu
kände hon på något sätt, att det var onödigt.
Hon hörde återigen hur hennes man ropade på henne
ifrån skogshållet. Han kom på den smala stigen ner mot
gården, och alla de främmande, som hade hjälpt till vid
släckningen, sprang emot honom och omringade honom,
så att hon inte kunde se honom. Hon hörde bara hur han
gång på gång ropade hennes namn, liksom för att hon
skulle skynda till hans möte, hon som de andra.
Och stämman bar budskap om en stor glädje, men hon
blev ändå sittande stilla. Hon vågade inte röra sig. Äntligen
stod hela människohopen runtomkring henne, och mannen
skilde sig från de andra och gick fram och lade ett skönt
barn i hennes armar.
— Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss, sa
mannen, och det är du och ingen annan, som har räddat honom.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
