Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÄN HALLAND
om sanden skulle få övertaget. Bonden i Bredane dog
plötsligt i sina bästa år, och sonen, som han lämnade efter sig,
var inte mer än femton år gammal, så att han kom under
sin mors förmynderskap. Det var således hon, som nu skulle
föra striden mot sanden, och fastän hon dittills hade skött
sig väl, var det ingen, som trodde, att hon hade nog
uthållighet för att övervinna en sådan fiende. Sonen hette
Sigurd. Till utseendet bråddes han på modern, som var
ljus och vacker. Han tycktes ha ett lätt lynne av naturen,
men så länge som fadern levde, hade denne givit honom del
av alla sina bekymmer, så att han hade blivit väl mycket
nedtryckt och var alltför allvarlig för sin ålder. Han och
modern var goda vänner. De var ense om att de skulle
försöka att hålla sig kvar på Bredane och inte visa sig sämre
än de förra ägarna.
När bonden på Bredane hade varit död ett år, kom en ny
dräng till gården. Sigurd hade inte sett drängen, förrän han
kom vid höstflyttningen. Modern hade råkat honom på
ett bröllop sommaren förut och hade genast statt honom utan
att fråga sonen till råds. Drängen hette Jan. Han var lång
och smärt, hade hår, som var starkt rött, blek hy och svarta
ögon. Modern tog synnerligen väl emot honom. När han
kom in, var stort flyttkalas anordnat: grynkaka, färskt bröd,
nykärnat smör, ost, korv och brännvin. Det låg duk på
bordet som på en helgdagskväll. Drängen åt ohyggligt
mycket, och Sigurd fann det underligt, att han ville visa, att
han kom svulten till gårds. Både under måltiden och efteråt
språkade han oupphörligt, munnen stod inte ett ögonblick
stilla på honom. Han var mycket skämtsam, och både
modern och tjänstfolket hade så roligt, att de ibland var som
upplösta av skratt. Sigurd lämnade honom inte med ögonen
på hela kvällen, men han skrattade inte.
Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för att sköta om
hästen, och då passade modern på att fråga Sigurd vad
han tyckte om den nykomne. Sigurd visste, att modern skulle
ha blivit mycket glad, om han hade svarat, att han var
nöjd med honom, men det kunde han inte förmå sig till.
— Är han inte en tattare? frågade han i stället.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
