Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
— Han! sa modern. Varför skulle han vara en tattare?
Vet du inte, att alla tattare är mörklagda? Och den här
har ju rött hår.
— Ja, men han har silverknappar i västen.
— Det måtte han väl kunna få ha utan att vara en tattare,
sa modern och lät harmsen.
Under de följande dagarna gjorde Sigurd jämt sällskap
med den nya drängen, och vad han än tänkte om hans ätt, så
kunde han inte neka till att han var duktig att arbeta. Han var
så flink, att han hann med mer på en dag än den förra
drängen på fyra. Han var därtill så villig, att han företog
sig mer arbete, än man väntade av honom. Det var inte
nog med att han högg sönder veden i vedskjulet, han bar
också in den i stugan. Det fanns en lucka på lagården,
som i mångfaldiga år hade hängt snett på ett gångjärn, utan
att någon hade lagt märke till det, men nu blev detta
äntligen lagat. Han smorde gamla rostiga lås, satte gjordar på
bryggkaren och stoppade noga igen hålen i gärdsgårdarna.
Och allt arbete gick under skämt och glam. Det kunde inte
nekas, att det hade blivit en mycket större trevnad i
hemmet, sedan han hade kommit.
Det stod en gammal kaffekittel på en hylla i storstugan
på Bredane, som inte på många år hade kunnat begagnas.
En dag vände sig Sigurd till Jan och frågade om han inte
kunde sätta den i stånd.
— Det kan jag nog, om jag bara får se på den, sa Jan.
Husmodern tog då ner den från hyllan och räckte den till
Jan, men med detsamma gjorde hon ett litet tecken till
honom. Jan tog av locket och tittade ner i kitteln, men satte
den genast ifrån sig. Den här ska vi passa på att få lagad,
när det kommer några tattare dragande förbi, sa han. Det
är inget fel med den, bara den blir förtennad.
Sigurd kände en stor lättnad vid dessa Jans ord. Han
visste, att alla tattare kunde förtenna, och om Jan inte
förstod sig på den konsten, så hörde han väl inte till deras
stam. Det var nog så, att gossen inte hade kunnat undgå
att fästa sig vid drängen, och han var glad, att Jan inte var
någon tattare, så att han kunde få stanna kvar på gården.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
