Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÄN HALLAND
Sigurd blev alldeles häpen, för han hade just nyss tänkt
på hur han skulle bära sig åt för att få bort honom. Han
kunde ingenting svara.
— Säg bara ett ord, om du vill bli av med mig! sa Jan.
Då kände Sigurd, att hjärtat drog sig samman vid tanken
på att Jan och han skulle skiljas.
— Nej, jag vill nog, att du ska bli kvar, sa han.
— Ställ då inte mig till svars för hur det kommer att
gå med din arvedel, sa Jan, för detta, som jag nu erbjöd
mig att göra, var ärligt menat.
Det dröjde inte heller så länge, innan den dagen kom,
då Sigurd måste dra ut med tattarvagnen. Det fanns inte
en matbit kvar i visthuset, intet tjänstfolk i stugan, ingen
ko i lagården. Det fanns ingenting mer än en arbetsvagn och
en häst, för dem hade Jan inte velat göra sig av med. Den
dagen, då de inte hade något mer att leva av, spände Jan
hästen för vagnen och lastade den med grytor och pannor,
gamla täcken och kuddar och med sina förtennarverktyg.
Till sist ropade han på hustrun. Hon kom ut med ett litet
barn på armen och satte sig på lasset.
Sigurd hade inte tagit någon del i alla förberedelserna.
Han satt och såg på, hur de andra gjorde sig i ordning att
fara, utan att röra sig ur stället. "Hur det blir, ska jag inte
vika från gården", tänkte han. "Om jag än ska svälta ihjäl
här, så nog ska jag bli kvar till det sista."
Jan och modern tycktes också ta för avgjort, att han
skulle stanna. Ingen av dem sade ett ord om att han skulle
följa med. Men alltsom stunden för deras avresa nalkades,
blev hjärtat sjukare på Sigurd. Han lät dem ändå säga
farväl och fara från gården, utan att han rörde sig. När vagnen
körde ut genom gårdsledet, kom ensamhetens fasa med all
styrka över Sigurd, och han grep med händerna om bänken
för att hålla sig kvar och inte skynda efter. I detsamma
vände sig Jan om än en gång och såg på Sigurd. Sigurd
reste sig upp, och när Jan märkte detta, började han vinka
åt honom. Och med ett par långa språng var Sigurd framme
vid vagnen och uppe i den.
Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år på hans
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
