Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Gammal fäbodsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL FÄBODSÄGEN
för att vi skulle glömma försiktigheten och falla i ett
bakhåll?
— Å ja, jag tycker, att det ser så ut mången gång, sa
mannen.
Det blev på nytt backigt och svårt att gå. Ragnhild blev
tung till sinnes, också hon. Hon gick långsamt och lät en
dräng ta vård om klövjehästen. Korna fick gå om henne,
hon ville ha tid på sig att tänka igenom saken. Hon började
förstå, att hon måste avstå från fäbodvistelsen för mannens
skull. Han skulle annars gå och göra sig så stora farhågor,
att han kände sig olycklig varje dagens stund.
— Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden, så ska
jag väl vända tillbaka hem, sa hon till sist.
Mannen blev genast glad, när hon hade gett honom detta
löfte. Han önskade, att han hade kunnat ta henne med sig
hem genast utan att gå fram till fäboden en gång, men det
lät sig inte göra. Han fick vara nÖjd med detta, att hon
följde med ner till gården nästa dag.
Ragnhild var litet harmsen över att hon hade nödgats ge
vika, och för att visa mannen hur litet rädd hon var för
rövarn, började hon tala om att hon denna vinter flera
gånger hade undrat hur han och kamraterna hade haft det
uppe i deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust att
skicka upp mat till honom. Det var väl till dels av
tacksamhet för att han hade hjälpt henne att nå det hon mest av
allt hade önskat sig.
— Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr för dig, sa
mannen. De säger, att björnar ska förstå sig på vad
tacksamhet är, men jag har aldrig hört, att de här vilda
skogs-strövarna har något förstånd om en sån sak.
— Det var heller inte bara fördenskull, sa Ragnhild. Det
var, för att jag skulle slippa att drömma om honom. Han
kom ibland i drömmen och satte kniven på strupen på mig
och befallde mig att ge honom mat. En natt drömde jag,
att det stod en hund och skällde utanför vår dörr. Jag
öppnade för den, men då hade hunden med ens fått den där
karlns ansikte, och jag fick brått att dra igen dörrn och
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
