Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Den heliga bilden i Lucca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
ingen av dem sade något. Deras hjärtan klappade av salig
förväntan. De var säkrare än någonsin, att deras böner skulle
bli hörda-
Men Kristusbilden lossade med ett hastigt grepp
träsandalen från sin fot och lät den falla ner till de bedjande.
Därpå återtog den sin vanliga ställning och såg ner till dem
från sitt kors med samma stränga och sorgsna min som förut.
Det var alltsammans ett ögonblicks verk, och de skulle
inte ha trott, att de hade sett rätt, om inte sandalen hade
legat på golvet framför dem.
Det var en helt vanlig sandal med träsula och
läderremmar. Det fanns varken sten eller smycke på den, utan den
var alldeles värdelös. Det tycktes, som om den ädla frun,
som ännu dröjde bredvid dem, trodde sig märka, att de
båda fattiga kände sig bedragna i sina förväntningar.
— Ack! sa hon medlidsamt. Denna sandal är en dålig
vedergällning för er stora gåva. Men det är ju ännu inte
för sent för er att ångra er. Ni kan låta den ligga där den
ligger och ta tillbaka era floriner.
De båda gamla såg nästan bestraffande på henne.
—■ Vad menar ni, kära, nådiga fru? sa de. Den heliga
bilden har säkert givit oss så mycket den förmådde i sin
fattigdom. Han har gjort ett under för att kunna skänka oss
den här sandalen. Det är väl tusen gånger mer värt än våra
fattiga floriner.
Knappast hade de sagt detta, förrän den höga kvinnans
ansikte upplystes av det ömmaste leende.
— Ni är min sons rätta tjänare, sa hon. Och ni ska inte
bli bedragna i er tillit till honom. De fromma människornas
oskyldiga önskningar kan Gud alltid bifalla.
I detsamma hon sade detta, omstrålades hon av en sådan
klarhet och glans, att de gamla måsle sluta sina ögon. När
de åter öppnade dem, rådde mörker i kyrkan, ljusen var
släckta, orgelspelet hade upphört, och den strålande kvinnan,
som nyss hade stått framför dem, var försvunnen.
Men de hann knappt att undra över förändringen. De var
inte ensamma så länge som en sekund. Kyrkdörren slogs
hastigt upp, och sakristanen kom inrusande.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
