Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vägen mellan himmel och jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD
mattan färdig, skulle den nog ha kunnat tävla i skönhet
med mattor både från Kandahar och Buchara, men
tillverkningssättet var för långsamt, och han lär aldrig ha fått
mer än ett par rutor sådana, som de borde vara.
I det inre rummet hade översten sin säng stående. Han
låg jämt i en liten tältsäng, som han hade nyttjat, då han
var ute i kriget i Tyskland och kämpade mot Napoleon.
Men annars hade han stora, prydliga möbler i det där
rummet. Där fanns bland annat en stor mahognysoffa, ett
gammalt klaffbord på svarta ebenhoksben, en sekretär med
mässingsbeslag och en stor spegel i kupig glasram, prydd
med sirlig förgyllning. Alla dessa möblerna var komna
från överstens hem, och de bar vittne om att fastän han
nu var fattig, så hade han ändå vuxit upp på ett förmöget
och förnämt ställe.
Här i detta rummet låg översten och sov en sommarnatt,
då han vaknade vid det, att någon med tunga steg kom
gående uppför trappan till övervåningen. Den nattliga
vandrarn stampade så, att det dånade genom hela huset,
stadigt och säkert, som om han skulle ha varit en gammal
soldat.
När översten slog upp ögonen, var det så pass skumt
omkring honom, att han förstod, att det ännu måtte vara
mitt i natten. Men riktigt mörkt var det visst inte i rummet,
för det var ju årets ljusa tid, och som översten bodde en
trappa upp och inga grannar hade, höll han sig varken
med luckor eller rullgardiner.
"Det är besynnerligt med de här bönderna, att de aldrig
kan lära sig att låsa till förstudörrn", tänkte översten. Han
var en ordningens man, och han låg jämt i strid med
husfolket, därför att de alltsomoftast lade sig att sova utan att
bomma igen om sig. Så hade de väl gjort i kväll också, och
nu hade mycket riktigt en obehörig kommit och trängt in
i huset.
Någon tjuv kunde det väl knappast vara, som gick fram
med så tunga steg, och knappast heller någon drucken, som
sökte en plats att sova av sig ruset på. Men någon, som
inte hade där att göra, var det i alla fall, för översten
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
