Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vägen mellan himmel och jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
fara till ett ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som
jag känner, efter något, som det är omöjligt att nå fram till.
Han vände ögonen mot den sista vägen. Om han valde
den, så skulle han mot slutet av dagen komma till en liten
gård, som hette Lövdala och som ägdes av Liljecrona, den
store fiolspelarn. Det var en liten och obemärkt gård. Det
enda, som han där kunde få njuta av, var en smula musik.
Men när översten såg den vägen, kände han på sig, att åt
detta hållet måste han fara. Den där längtan, som hela dagen
hade bott inom honom, drog honom ditåt.
Översten nästan undrade över att han valde på detta sättet,
men fortsatte vägen framåt i alla fall. Han kom till Lövdala
rätt sent på dagen, men blev mycket väl mottagen och
undfägnad. Liljecrona gladde sig åt att få råka en man från
de märkvärdiga Ekebydagarna, och som alltid, då han kände
sig på något sätt upplivad, tog han fram fiolen och började
spela.
Men Liljecrona var nu gammal, han också, och han spelade
inte mer som förr i världen. Det lät numera, som om hans
spel skulle vara sökande och tveksamt. Man skulle ha velat
säga, att han ville leta sig fram till något nytt, att han ville
spela sig fram till klarhet i något, som han grubblade över
och som ord inte räckte till att tolka.
Det fanns de, som sade, att Liljecronas musik inte var
så mycket värd att lyssna till nu som förr, och översten hade
också hört ryktet om att han skulle ha gått tillbaka. Men då
han nu satt och lyssnade på honom, kände han med ens på
sina läppar en försmak av något obeskrivligt ljuvt och
lockande. Han förstod, han, som skulle dö om några timmar,
att Liljecrona höll på att staka ut en väg, som inte någonsin
kunde komma fram till ett mål, en väg, som han ville bygga
ända bort mot det oändliga.
Och medan han lyssnade till hur musiken banade sig fram
genom tvivel och hinder för att nå längre bort än både
tanke och aning, blev han så pass vek, att han gav sig till att
berätta för sin värd vilket besök han hade haft under natten
och att han säkert visste, att denna dagen var hans sista.
Det var inte utan, att Liljecrona blev rörd.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
