Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR
gift, förrän vi läste här i tidningen, att han hade sin hustru
med sig.
Vi vände blickarna mot de fåtaliga böcker, som vi hade
med oss, liksom för att fråga om de inte hade något att
säga oss. Men vi hade ju knappt några andra böcker i
förrådet än folklore och gamla krönikor, som vi behövde för
vårt arbete. Mittibland detta låg dock en diger lunta på
tyska: Nordische Meisternovellen, en samling översättningar
av skandinaviska författare. Här fanns verkligen inte bara
en liten berättelse av Tavaststjerna, utan också en
förteckning över den långa rad av böcker, som han redan hade
skrivit, och hans porträtt. Det var en bild i profil, ett skalligt
huvud med ett ansikte, som var så fint och skarpt utformat,
som om det skulle ha varit gjort med mejsel.
När vi nästa middag kom in i paviljongen, fick vi genast
syn på Tavaststjerna. Det var nog ett ungdomsporträtt, detta,
som vi hade sett i boken. Nu hade dragen blivit grova och
tunga, det fina och utmejslade var borta. Hela ansiktet var
förunderligt grått. Det var inte blekt eller färglöst, utan
verkligen grått, liksom täckt av en slagskugga, som aldrig
ville vika. Grå kläder hade han också, vida och mjuka och
av en utländsk snitt.
Våra bord stod helt nära varandra, men vi såg snart, att
vi inte behövde vara bekymrade. Tavaststjernas gjorde inte
något försök att närma sig oss.
På detta sätt gick ett par dagar, men så blev det en
söndag. Och när vi på söndagsmiddagen kom fram till vårt
bord, som blänkte med rent duktyg och nyskurat silver,
fann vi bredvid varje kuvert en röd ros och vid sidan av
rosorna herr och fru Tavaststjernas visitkort.
Nu måste vi hälsa och tacka, och så var bekantskapen
inledd.
Efter middagen, då vi satt och drack kaffe på den övre
verandan, kom de och slöt sig till oss.
I hela Visby finns inte en vackrare plats än den övre
verandan på paviljongen. Den är så hög, att man därifrån
kan se bort över både ringmur och trädtoppar och har hela
himlen klar och öppen framför sig. När människor kommer
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
