Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR
hur hon skulle lägga rösten, för att de skulle höra henne,
utan hon hade en mycket stor medkänsla med dem. Det var
ingenting, som kunde röra henne så mycket som tanken på
den allt djupare tystnadens natt, som år från år sänkte sig
över dem, och hon kunde föreställa sig deras glädje över
varje mänsklig röst, som trängde sig fram till dem.
Om vi nu en dag höll oss för oss själva och Tavaststjerna
sedan frågade var vi hade varit, menade hon, att hon i hans
ögon spårade en undran om vi undvek honom, därför att
vi tyckte, att det var svårt att tala med honom.
Han var så pass stolt och rädd för medömkan, att jag
knappast tror, att hon hade sett rätt, men hon hade i alla
fall fått den uppfattningen och kunde inte komma ifrån den.
När det såg ut, som om dessa långa eftermiddagssamtal
skulle övergå till en vana, började jag bli orolig. Jag blev
störd av att höra så många ord och röster. Jag kom in i
främmande intressen, blev bortförd från boken, med ett
ord.
Men jag trodde mig kunna hoppas, att det snart skulle
bli ett avbrott. Det brukar inte gå i längden att driva
sällskapsliv bara av barmhärtighet. Och å andra sidan kunde
man ju vara tämligen viss om att Tavaststjerna skulle
komma att göra bekantskap med några herrar. Han skulle väl
snart få nog av att sitta i timtal och samspråka med ett par
damer.
Men det visade sig snart, att det inte var lönt att ha några
förhoppningar i den vägen.
Det finns ju till lycka för oss andra, som helst går tysta
genom världen, också en och annan människa, som inte
bara tycker om att tala, utan också förstår att ge så
spirituella, lustiga och älskvärda vändningar åt sina yttranden,
att man nästan skulle vilja räkna det som ett slags
konstnärskap. Men det skall inte heller förnekas, att dessa
sällskapsmänniskor aldrig kan göra sig riktigt gällande, om de inte
har en åhörare av den rätta sorten. Det skall vara en, som
hör på med uppmärksamhet, som är kvick och bildad nog
att kunna följa med vart det bär, och som till sist också bör
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
