Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
vara litet retsam och säga emot en smula, så att samtalet inte
stannar av.
Och nu var dessa två, Sophie Elkan och Tavaststjerna,
just vad jag nyss har beskrivit: den ena den födda
sällskapsmänniskan, den andra den ypperliga åhöraren. Det kan låta
underligt att säga detta om en, som hörde så pass illa, men
dövheten övervanns av den orimliga lätthet och snabbhet,
varmed hans hjärna arbetade. Det var inte möjligt, att han
kunde höra allt, som yttrades, men om han bara hade
uppfångat ett ord, visste han genast vad det var fråga om. Och
hans svar kom kort och vasst, och minsann träffade det
inte så riktigt, att mången, som hade alla sina sinnen i behåll,
skulle ha varit glad, om han hade rett sig så väl i ordleken.
De tänkte olika om de flesta ting och disputerade ofta,
men det betydde ingenting. Allt som allt hade de det så
nöjsamt, att Sophie Elkan glömde bort, att hon höll på med
ett barmhärtighetsverk, och Tavaststjerna inte kom att göra
några herrbekantskaper den sommaren.
Allting hade varit utmärkt, om inte det där
umgängeslivet hade varit fördärvligt för vårt arbete. Det stod rent
stilla. Vi skrev och skrev, men inspirationen var borta, och
vi kunde inte komma ur fläcken.
En dag hade vi beslutat att göra slag i saken och bryta
oss lösa. Men just då kom fru Tavaststjerna att säga helt
tillfälligtvis, att hennes man hade blivit mycket bättre,
sedan han kom till Visby. Och hon lät förstå, att det var
den omständigheten, att han hade fått förströelse och
umgänge, som gjorde honom bästa nyttan.
När vi hörde detta, tordes vi ingenting säga den dagen.
De där samtalen hade kanske en större betydelse, än vi
förstod.
Det kom alltid något emellan. En dag hade vi föresatt
oss att bryta upp litet tidigare än vanligt, men just den
dagen började Tavaststjerna skämta om vad hans vänner i
Stockholm skulle säga, ifall de såge honom sitta dag efter
dag i sällskap med några fruntimmer och dricka kaffe, bara
kaffe.
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
