Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR
gick så ensamma, vi tre försenade sommargäster, mellan hus
och gårdar, som om vi hade vandrat på en öde ö.
Det var just under dessa veckor, då vi var så hänvisade
till varandra, som vi riktigt kom att hålla av Tavaststjerna.
Vi arbetade alla tre nu, vi var trötta, när vi råkades, och
ingen av oss var så särskilt briljant. Men Tavaststjerna var
enkel och vardagstrevlig och mån om att glädja och hjälpa.
Vi blev mer än en gång rörda över honom.
En dag hade Sophie Elkan blivit sjuk, och jag kom
ensam till middagsmålet. Tavaststjerna frågade genast efter
henne, och när han fick höra, att hon inte kunde komma,
blev han nedstämd och tyst, nästan mer än som var artigt
mot mig, tyckte jag. Men efter middagen kom förklaringen.
Han hade ämnat bjuda oss på kaffe hemma hos sig den
eftermiddagen. Hans värdinna hade kokat kaffet åt honom,
och det stod nu färdigt och väntade på oss.
Jag fick lov att följa med honom hem, för att inte hans
missräkning skulle bli alltför stor. Han hade gjort sig
otroligt besvär. Han hade säkert valt ut brödet själv hos bagaren,
det var bullar så stora som till en fettisdagsmiddag, och
han hade låtit bära upp brickan i ett litet utsiktstorn, som
hörde till hans bostad, för att vi skulle få njuta synen av
vid himmel och fritt hav än en gång under kaffedrickningen.
Han hade nog varit så glad som ett barn, medan han
gjorde sina tillrustningar. Det kan göra mig ledsen än i dag,
att det skulle lyckas så illa för honom.
På kvällen låg Sophie Elkan och yrade i stark feber, när
jag fick höra någon komma med tunga steg uppför trappan
och över vinden fram till våra rum. Så knackade det, och
när jag öppnade, stod där en karl i slokhatt och vid
slängkappa och sträckte fram en butelj mot mig. Det var
Tavaststjerna, som hade kastat kappan över sig för att kunna bära
till oss en butelj vin, äkta spanskt vin, som han hade spanat
upp i någon handel och som var så förträffligt, att det skulle
göra fru Elkan frisk, om hon bara ville dricka ett par glas
av det.
Hela tiden var han i en ljus och glad stämning. Han
arbetade oerhört, lade sig ingen natt före två och lycklig-
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
