Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
gjordes av en trogen, aldrig svikande inspiration. Det var
knappt mer än en eller två gånger, som han lät oss få en
aning om att han gick och bar på tunga tankar och
olycks-drömmar.
Vi kom gående alla tre framåt Tranhusgatan en
eftermiddag. Det var inte mörkt, men djup skymning, och gatan
låg tom som vanligt. Helt tvärt kom en meteor ljungande
förbi, klar och tydlig, som om en fackla hade slungats över
vår väg.
— Såg ni den? sa Tavaststjerna. Den betyder lycka.
Visst hade vi sett den. Det var en vacker och underbar
syn. Vi kände oss gripna och högtidliga. Också vi hade en
känsla av att den kom som ett förebud. Tavaststjerna, som
hade blivit så glad åt den i första ögonblicket, slog nu helt
hastigt om och sade med låg röst:
—• Den kan i alla fall inte vara menad för mig. Jag
undrar hur det skulle kunna vända sig så för mig här i
livet, att jag bleve lycklig.
En av de sista kvällarna, som vi var kvar i Visby, hade
vi varit ute och gått i skymningen. Det vär storm igen, och
man fick vackert hålla sig innanför ringmuren. Vi längtade
emellertid ut till havet, och vi gick fram till en av de västra
murportarna för att få se det. Utanför porten låg en gammal
bastion, som var förvandlad till en plantering, och där stod
ett par bänkar. Här försökte vi sitta ner, men det var för
kallt. Vi reste oss alla tre, men när vi fruntimmer hade nått
in i muröppningen, märkte vi, att Tavaststjerna ännu stod
kvar där ute i blåsten. Det var skymning, som sagt. Havet
låg och vred sig och plågades under vindens skarpa tuktan.
Himlen var full av moln och mörker, och rätt väster ifrån
kom en tung, svart molnbank drivande. Den rörde sig med
en ovanlig hastighet rätt emot oss, kom hotfullt tung och
fast, inte lik ett vanligt moln, utan som en sky av svart aska,
som ville lägga sig över oss och kväva oss.
Detta annalkande moln stod Tavaststjerna och såg in i,
stod länge med korslagda armar, medan vi dröjde i
portöppningen och väntade på honom.
— Vad tror du att han ser? viskade jag till Sophie Elkan.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
