- Project Runeberg -  Troll och människor /
193

(1915-1921) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR

— Han ser ut, som om han såge döden, sa hon.

Men jag är inte säker på att hon hade rätt. Jag tror, att
han såg in i allt det livets mörker, som ville kasta sig över
honom. Det var tystnadens och glädjelöshetens mörker, som
dövheten skulle sänka över honom om några få år. Det var
fattigdomens och ensamhetens och glömskans mörker, som
skulle komma, ifall hans begåvning sveke honom.

Dock, han stod där ju stolt och rak ännu. Han trotsade
det alltsammans. Han var en diktare ännu. Han bar ljuset
inom sig. Mörkret skulle inte kunna betvinga honom.

Vi lämnade Visby ett par dagar därefter. Då vi stod på
ångbåten, färdiga att fara, syntes Tavaststjerna inte till.

— Nu har han glömt avgångstiden, sa vi, för vi trodde
nog, att han hade velat komma och säga farväl till oss. Men
i sista ögonblicket kom han med en stor massa rosor. Det var
säkert dessa, som hade vållat dröjsmålet. Han hade nog velat
binda ihop dem till buketter, men han hade misslyckats.

— Ni får ta dem som de är, sa han.

Så kom det sig, att det första som det sista vi fick av
honom var rosor.

Men härmed var också allt slut. Han försvann så helt och
hållet ur vår synkrets, som om det svarta molnet från
strandpromenaden hade kastat sig över honom och kvävt honom.

Till julen kom Laureatus ut emellertid, men han sände
den inte till oss. Vi fick julkort från hans hustru. Hon
berättade, att han var ute i Tyskland hos henne, men från
honom själv hörde vi ingenting.

Jag vet inte om han var nöjd med det mottagande, som
Laureatus fick. Jag vill minnas, att den vann stor anklang;
man sade, att det var hans förnämsta verk, men jag är rädd,
att detta inte var honom nog. Ingen tänkte väl på att säga, att
nu hade han skapat sitt mästerverk, det, som skulle bära
hans namn till odödligheten. Och det var härpå han
väntade.

Sedan hörde vi ingenting om honom förrän efter några
månader, då dödsnotisen stod i tidningarna.

Vi var inte tillsammans då, men vi genomfors av samma
känslor av bedrövelse och saknad. Det var något mycket

13. — Lagerlöfs Troll och människor, 193

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 08:32:24 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/troll/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free