Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Mathilda Wrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon? sa jag, under
det att jag med all makt försökte göra rösten stadig, ty det
låg något obeskrivligt rörande över bilden av den ensamma
kvinnan, som bar sin börda med hänförelse, fastän man
förstod, att den höll på att tynga henne till marken.
— Ja, hon är väl något i den vägen, sa finländaren. Hon
tillbringar sin tid med att bedriva räddningsarbete bland
fångar. Hon är nog en fyrtio års människa nu, och hon har
hållit på med detta alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en
gammal, förnäm släkt, men ingenting annat finns till för henne än
de stackars brottslingarna. Dem ger hon allt, vad hon har
att ge: tid och pengar, omtanke och vård.
Vi fortsatte en lång stund att tala om Mathilda Wrede.
Han berättade, att hon underhöll bekantskapen med sina
skyddslingar, också sedan de hade kommit ut ur fängelset,
men för att kunna med tillräckligt eftertryck förmana dem
att leva arbetsamt och ärligt hade hon själv beslutat sig för
att leva på samma summa, som en arbetare, som har hustru
och barn, kan ha att förfoga över för sin enskilda del, det
vill säga en trettiofem öre om dagen. Hon sökte att på allt
sätt hjälpa dessa stackare till rätta också i rent praktiska
ting. De fick gå och komma hos henne, som de ville. Hon,
om ingen annan, tog emot dem som goda vänner. Hon var
också oerhört populär ibland dem. På huvudgatorna i
Helsingfors kunde hon gå fram, utan att någon människa
såg efter henne, men om hon kom att passera en bakgata,
så hörde man viskas från alla håll: ”Där går Fröken. Där
går Fröken.” Man kunde ju inte alltid vara så viss, att detta
skulle gälla just henne, men snart hörde man nog också ett:
”Där går Mathilda”, och då var ju inte mera något tvivel
möjligt.
På min fråga talade han också om hurudan hon själv
var. Tavlan här var i viss mån vilseledande. Den angav bara
hennes livs huvudriktning. När man i vanliga fall råkade
henne och såg den smärta gestalten och den stora, djärva
örnnäsan fick man ett annat intryck. Då tänkte man snarast
på att hon härstammade från en gammal krigarsläkt. Hon
var glad, hurtig, frispråkig och gjorde sig inte bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
