Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Mathilda Wrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tiger nu ett ögonblick, därpå börjar han helt
oförmodat tala med henne om skogen och ödemarken. Han
beskriver för henne soluppgångar och stormnätter, stora, sköna
träd, som han älskar, hemlighetsfulla insjöar, starka, listiga
djur, vilkas levnadssätt han tycks vilja efterhärma. Han
talar om allt detta vackrare än någonsin en skald och därtill
med den mest ingående kunskap. Hon hör på honom med
sådant intresse, att hon nästan glömmer vem det är, som
hon lyssnar till.
Plötsligt springer han upp så häftigt, att bojorna skramlar,
och han säger med lidelsefull längtan:
— Kan ni förstå, att den, som har levat där borta, inte
kan stå ut här i ett sådant hål? Man måste göra sig fri på
något sätt.
— Jag förstår nog, att Halonen längtar, säger hon.
Han står nu borta vid väggen och stöder sig mot den. Hans
ansikte har blivit kallt och obevekligt, och med ett
olycksbådande lugn förklarar han:
— Jag vill tala om för er vad det var jag låg och tänkte
på nyss, när ni kom in. Jo, jag svor en dyr ed till mig själv,
att den första människa, som kom in i min cell, skulle jag
slå ihjäl.
Han håller sig tyst ett ögonblick, men då hon sitter helt
stilla och ingenting svarar, fortsätter han.
— Jag måste göra mig fri på ett eller annat sätt, det kan
ni väl förstå. Jag trodde, att jag redan hade mördat så pass
många, att det skulle ha räckt till för ett dödsstraff, men
det gjorde det inte. Därför är jag tvungen att slå ihjäl en
eller två eller tre till, så många, som behövs för att få ett
slut. Jag försökte i går, men det lyckades inte.
— Det är således Halonens mening, säger hon, alltjämt
utan att stiga upp från bänken eller ge något tecken åt
fångvaktarn, som otvivelaktigt stod utanför dörren och gav akt
på den farliga fångens uppförande, att tala om för mig, att
Halonen ämnar slå ihjäl mig?
— Det har varit min mening hela tiden, säger han, men
jag tänker nu på att det egentligen var en karl, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
