Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Magister Frykstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
Men en hel del av dem, som hade varit med om middagen,
kunde inte förmå sig att gå till sängs. De bar ner flaskor och
glas till arbetsrummet på nedre botten, och där fortsatte de
festen till ljusan dag.
Magister Frykstedt höll härliga tal hela tiden, men nu
började han också dricka. Mot morgonen stod han och talade,
stödd mot bordet, där dryckessakerna var uppställda. Helt
plötsligt raglade han till, föll omkull och drog med sig
bordduken och allt, som stod på den av flaskor och glas.
När min faster vaknade nästa morgon, hade hon knappt
hunnit tänka tillbaka på gårdagen och glädja sig över att
allt hade gått så väl, förrän hon fick veta, att en massa glas
och karaffiner var sönderslagna. Man kan tänka sig hennes
bestörtning och grämelse. Detta hade varit bedrövligt, även
om det förstörda hade varit hennes egen tillhörighet, men
nu var ju nästan alltsammans lånat. Det fanns dyrbart
gammalt arvegods bland det sönderslagna, som det inte
låg inom möjlighetens område att ersätta. Min faster grät,
när hon tänkte på alla de utgifter, som de måste underkasta
sig för att gottgöra skadan, alla de ursäkter, som hon måste
frambära, och all den förargelse, som hennes vänner måste
känna över att hon inte bättre hade tillvaratagit deras
egendom.
Fram på förmiddagen kom magister Frykstedt på visit.
Min faster torkade tårarna ur ögonen och tog emot honom
alldeles som vanligt. Han var nu nykter och lugn, tackade
för den angenäma middagen och satt sedan kvar en stund
och språkade om alldagliga saker. Men det var en viss oro
över honom. Han såg forskande på min faster. Han tycktes
vänta på något utbrott av harm eller bitterhet. Slutligen
gjorde han ett försök att urskulda sig.
— Jag minns inte rätt... sade han och strök sig med
handen över pannan. Det står för mig något dunkelt...
Jag måtte väl inte ha burit mig illa åt här i går?
— Nej, sade min faster, och jag kunde föreställa mig
hur hon samtidigt såg på honom med sitt mest förtjusande
leende, magister Frykstedt bar sig visst inte illa åt. Magister
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
