Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Dödskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSKALLEN
ni kommer. Jag bor där borta i det stora huset mittpå
kyrkbacken, så att ni har ingen lång gästabudsväg.
Därmed skrattade Anders Öster högt och vilt, satte på sig
hatten och begav sig till sitt hem utan att göra flera
uppehåll på vägen.
Det var sant, att han var närmaste granne till
kyrkogården. Han hade sin bostad i själva sockenstubyggningen
i ett par små vindsrum. När han nu hade gått över
förstu-kvisten och öppnade ingångsdörren, möttes han av en syn,
som inte var ägnad att förbättra hans dåliga lynne. Hans
hustru låg nämligen på golvet strax innanför dörren och
skurade den nedre förstugan. Ett litet, smalt talgljus stod
i en mässingsstake framför henne på det våta golvet och
lyste på tvaga, diskbalja och torktrasor.
— Jo, det är just passande, att du ligger och skurar ännu,
när främmanden kan komma i vad stund som helst, sa
mannen, när han steg in.
Hon höjde ansiktet, som var överraskande vackert med
rena och fina drag, och gav honom en hastig blick. Hon
uppfattade genast hur saken stod.
— Jaså, det var ingen, som ville komma, sa hon. Ja,
det var det jag trodde. En har väl aldrig hört talas om att
människor låter bjuda bort sig på julafton.
— Nej, de hade det för bra allihop för att vilja komma till
oss, sa han med en häftighet, som om han utslungade en
anklagelse mot henne. Jo, en var det i alla fall, som tog emot
bjudningen, fortsatte han vårdslöst, men han kommer inte
förrän lite senare.
— Gå då opp till vårt och vänta på honom! sa hustrun.
Där är tänt och dukat. Jag är strax färdig här nere.
Men Anders Öster hade inte alls någon lust att handla
så, som han hade blivit ombedd. Han stod kvar i förstugan
mitt i vägen för den skurande. Det visste han, och det fyllde
honom med en bitter tillfredsställelse.
Till höger om honom öppnade sig dörren till
sockenstugan, ett stort rum, där sockenfolket brukade hålla sina
stämmor och sammanträden, I den öppna spisen brann en
stor, lågande brasa, som lyste upp hela rummet, och Anders
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
