Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Dödskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
Detta var ohjälpligt. Detta kunde aldrig botas, aldrig
göras ogjort. Själva grunden, varpå de hade byggt sin lycka,
hade rasat. Nu fanns det inte mer något fäste för den.
Hon skakades av täta rysningar, medan hon hjälpte
bondhustrun att röra i gröten och duka julbordet. "Han har
ändå dödat mig med sitt skott", tänkte hon. "Det har gått
rätt igenom hjärtat på mig."
Hon hade just slagit sig ner vid julbordet med de andra,
när dörren sakta sköts upp och mannen kom in. Han gick
inte fram i rummet, utan stannade i skuggan nere vid
dörren. Han vinkade inte åt henne, att hon skulle komma
till honom, gjorde inte en rörelse, bara stod där.
I första ögonblicket kände hon intet annat än harm över
att han åter vågade komma i hennes närhet, och hon
tvingade sig att inte se på honom eller låtsa om, att han fanns
där. Men naturligtvis kunde hon inte låta bli att sända ett
och annat snabbt ögonkast neråt dörren, och hon blev
förvånad över att han stod så stilla. "Det har hänt honom
något", tänkte hon. "Han är inte densamme, som han var
för en stund sedan. Han är alldeles vit i ansiktet. Han har
säkert blivit sjuk. Kanske att han hade feber nyss, då han
sköt på mig."
Hon steg upp från bordet och sade lågmält: — Nu ska ni
ha tack för mig, och gick mot dörren. Mannen sköt upp den
och gick före henne ut ur huset och fram mot sockenstugan.
Han gick tyst hela vägen, och hon tyckte, att hon följde
efter hans gengångare snarare än honom själv.
Hon visste ju hur han hade haft det uppdukat i
sockenstugan, men därav fanns nu inte mer något spår, utan allt
var ställt till rätta. Han gick uppför trappan till deras egna
rum på vinden. Också där såg allt ut på samma sätt, som
när hon hade sprungit hemifrån.
Det enda, som var främmande för henne, var en
dödskalle, som stod på ett bord i ett hörn av rummet. Mannen
ställde sig bredvid bordet och pekade på skallen.
— Se på den! sa han.
Hon gjorde så, men hon tyckte sig inte kunna märka
något besynnerligt med den.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
