Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Luciadagens legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LUCIADAGENS LEGEND
hela vinterförråd inlastat på skutor och pråmar, helt säkert
till mycken undran för alla borgens inbyggare.
När källare och visthusbodar väl var tömda, begav sig
fru Lucia, åtföljd av sina barn, sina tjänare och tjänarinnor,
ombord på ett välbemannat skepp, och under det hon på
Börtsholm endast kvarlämnade några gamla väktare, som
skulle ta hand om borgen, lät hon med all sin egendom ro
sig ut på den stora sjön, som låg framför henne strandlös
som ett hav.
Om denna fru Lucias resa förefinnes många gamla sägner
och anteckningar. Så berättas det, att den delen av
Vänerstranden, där fienden hade härjat som värst, vid hennes
ankomst hade varit nästan övergiven av sina invånare. Fru
Lucia hade rott fram där ganska modfälld och spanat efter
något tecken till liv och rörelse, men ingen rök hade stigit
mot skyn, ingen tupp hade galit eller ko råmat.
Här bodde dock i en socken kvar en gammal präst, som
kallades herr Kolbjörn. Han hade inte tyckt sig kunna
följa med sina församlingsbor, när dessa flydde bort från
sina ödelagda hem, därför att han hade både prästgård och
kyrka fulla av i striden sårade. Han hade stannat hos dessa,
skött deras sår och delat ut bland dem det lilla han ägde
utan att själv unna sig varken mat eller vila. Härav hade
han blivit så utmattad, att han kände sig nära döden. Så
hade då under en av de mörkaste höstdagarna, då tunga
skyar släpade ner mot sjön, då vattnet vältrade fram med
svarta vågor och naturens dysterhet bidrog att öka
hopplösheten och nöden, den stackars herr Kolbjörn, som inte
mer förmådde läsa en mässa, försökt att dra i snöret till
kyrkklockan för att därmed nerkalla Guds välsignelse över
hans sjuka. Och se! Knappt hade de första klockljuden
förklingat, förrän en liten flotta av små skepp och pråmar
kom roende mot land. Och från dessa skepp landsteg en skön
ung kvinna med ett ansikte, som genomskimrades av ljus.
Framför henne gick åtta härliga barn, och efter henne
följde en lång rad av tjänare, som bar bördor av alla
slags livsmedel: helstekta kalvar och får, långa spett fulla
av torra brödkakor, kaggar med dricka och säckar med
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
