Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Luciadagens legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LUCIADAGENS LEGEND
Ännu längre mot söder hade utmed Vänerstranden legat
en liten köpstad, som nu var både plundrad och bränd.
Allenast de långa pålbryggorna, där skeppen i forna dagar
hade landat, fanns ännu kvar. Här under bryggorna hade i
förstörelsens dagar en man, som kallades Lasse krämare,
stuckit sig undan med sin hustru, och mittunder det att
stridstumultet rasade ovan dem, hade hon där fött ett barn.
Men alltsedan dess hade hon känt sig så svårt sjuk, att hon
inte hade kunnat fly, och mannen hade stannat hos henne.
Nu var deras elände rätt stort, och var dag bad hustrun
mannen, att han måtte tänka på sig själv och överge henne,
men han kunde inte förmå sig till detta, utan nekade. Då
försökte hon en natt att lämna sitt gömställe och gå ner i
vattnet med barnet, i det hon tänkte, att vore de väl döda,
då skulle han fly bort och rädda sitt liv. Men barnet skrek
högt till i det kalla vattnet, och mannen vaknade. Han fick
dem båda upp på land igen, men barnet hade blivit så
förfärat, att det skrek hela natten. Och ljudet bars bort
över vattnet och kallade tillstädes den redobogna hjälpare,
som sökande och bidande rodde fram ute på sjön.
Så länge som hon hade gåvor kvar, for fru Lucia fram
utmed Vänerstranden och var under resan så glad och lätt
om hjärtat som aldrig förr. Ty liksom det intet tyngre ges
än att förbli stilla och overksam, när man hör berättas om
andras tunga olyckor, så skänkes den största lycka och ett
ljuvt lugn åt var och en, som i den allra minsta mån
försöker avhjälpa dem. Samma lättnad och glädje, utan minsta
aning om att något ont kunde förestå henne, kände hon
ännu, då hon vände tillbaka till Börtsholm, dagen före
Sankta Luciæ dag rätt sent på kvällen. Vid aftonmåltiden,
som inte bestod av annat än några muggar mjölk, talade
hon med sina reskamrater om den sköna färd de hade gjort,
och alla var ense om att de aldrig hade upplevat mer
fröjdefulla dagar.
— Men nu väntar oss en bråd tid, fortsatte hon. I morgon
får vi inte fira Sankta Luciæ dag med ätande och drickande
som andra år. Vi får hålla i med att brygga och slakta och
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
