Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Syster Olives historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SYSTER OLIVES HISTORIA
Théâtre Français, att hon under flera års tid rakt inte vågade
tala om sin önskan. Men tiden förgick, och hon började
frukta, att hon skulle bli för gammal. "Nu eller aldrig måste
du driva igenom saken", sa hon till sig själv. "Du vet ju,
att du kan spela donna Sol såsom ingen före dig. Vad
går det egentligen åt dig? Du har ju ännu inte nått din
levnads mål. Du drog väl inte hemifrån för att spela dessa
bondkvinnor. Inte hade du behövt arbeta dig fram till
Théâtre Français för att få spela lantlolla."
Hon gick därför och talade med direktören, och han
lovade att uppfylla hennes önskan. Men sedan uppehöll han
henne i tre eller fyra år med tomma löften.
När hon i hela tio år hade varit anställd vid Théâtre
Français, kom hon en vacker dag tillbaka med sina
klagomål. "Jag har nu tjänat vid teatern ännu längre än Jakob",
sa hon. "Ni måste ge mig donna Sol, herr direktör."
Direktören kallade då tillsammans alla de artister, som
hade något att säga vid teatern, och förelade dem frågan.
"Vi måste låta Olive Miteau försöka", sa de. "Naturligtvis
kommer hon att göra fiasko, men det finns ingen annan
möjlighet att komma ifrån saken."
Under de följande veckorna gjorde sig syster Olive fri
från allt annat arbete, hon läste och repeterade ideligen
sin roll. Det märkvärdiga var, att hon genast kom
underfund med att hon saknade hänförelse för sin uppgift. "Jag
måste göra det", tänkte hon, "men jag tror, att jag ska bli
glad, när allt är över och jag kan återvända till mina
vanliga roller."
Och ibland, när hon deklamerade de romantiska fraserna
i sin roll, fann hon dem smaklösa och onaturliga. "Ack",
sa hon, "de har låtit mig bli för gammal."
I själva verket låg felet hos henne. Hon var inte van
vid vers och kunde inte i all hast lära sig att framsäga den
på ett naturligt och ledigt sätt. De stora orden ville inte
glida över hennes läppar. Och hon insåg, att hon måste
lära sig ett alldeles nytt sätt att gå och att röra händerna. "Det
är ju rena vanvettet", sa hon många gånger. "Ingen har
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
