Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Rakels gråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
Medan vi ännu hölls stilla av häpnad och undran, hördes
det förfärliga lätet än en gång. Med obarmhärtigt,
outhärdligt ursinne skakade det luften och skar in i öronen,
smärtsamt som ett pinoredskap.
När det nu hördes för andra gången, störtade alla, som
satt omkring mig, bort för att söka utreda vad detta var.
Jag ensam blev sittande kvar. Jag hade en oredig
förnimmelse av att jag hade hört något liknande förr en gång.
Jag böjde huvudet och lade handen över ögonen för att
bättre kunna forska i mina hågkomsters undandolda rum.
Genast förflyttades jag i tanken till stora, öppna vidder,
en gråvit, stenig mark, som böljade upp och ner i
välformade kullar.
Hit och dit, likt en falk, som söker rov under skyhög
flykt, svävade minnet över dessa trakter, som det ännu
inte kunde nämna vid namn. På en backsluttning växte
eldröda sippor och på krönet av en kulle en liten lund av
bleka, skugglösa oliver. Jag förstod, att på det stället, där
jag hade hört ett läte, liknande det, som nyss hade
genljudit i mina öron, hade jag också sett eldröda vårblommor
och vintergröna lövträd. Det måste alltså ligga mycket långt
borta i världen, mycket fjärran från Värmland och Sverige.
Minnet spejade och spanade för att kunna genomtränga
dunkel och glömska, och helt plötsligt, genom ett oerhört
bemödande, bröt det sig fram till klarhet. Jag såg mig
själv och min reskamrat åkande i en stor gammal landå,
som en gång för mycket länge sedan torde ha tjänstgjort
som galavagn i någon storstad. Vi färdades förbi massor
av röda anemoner på en bred, präktig landsväg fram mot
en muromkransad stad. Jag kände igen vagnen. Den var ett
av de uttjänta åkdon, som tillhandahålles av droskägarna
i Palestina. Jag kände igen vägen, omgivningen, den
muromkransade staden. Jag hade sett allt detta, när jag för en
god del år sedan färdades från Jerusalem till Betlehem.
På baksätet i vagnen sitter vår syriska dragoman,
brunhyad och med röd fez på huvudet. Han fäster vår
uppmärksamhet på ett litet, vitt, fyrkantigt hus, täckt med en
låg kupol, som ligger alldeles ensamt på kort avstånd från
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
