Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Rakels gråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
sömn för att sörja över de olycksöden, som hotar hennes
folk. Inte ett ord talar Rakel, men hennes gråt ljuder hemsk
i tystnaden, som omger hennes grav. Den ledsagas av långa,
utdragna skrik, vildare och förskräckligare, än någon nu
levande varelse kan utsända.
När vi hör detta, säger vi två reskamrater till varandra,
att det inte är underligt, att Rakels grav har blivit bevarad
intill våra dagar. Eftersom allt folket tror på henne som på
den stora modern, vars kärlek till sina ättlingar aldrig kan
utdö, har hon aldrig kunnat glömmas, och ingen av kvinna
född har vågat lyfta sin hand mot hennes vilorum.
Vi talar om detta, när vagnen kör förbi det vita
gravhuset. I detsamma rycker vi häftigt till. Det är inte kväll
nu, utan ljus förmiddag, men det oaktat hörs från graven
ett långt, hemskt, utdraget skrik och strax därpå ännu ett
och ännu ett.
Hela dalen blir som fylld av dessa läten, som
söndersliter våra örhinnor. Det finns inte något mänskligt i dem
och knappast heller något djuriskt. Det var intet, som var
hemma i den värld, vari vi nu levde. Det var sådana skrik,
som den vilda djurkvinnan måtte ha upphävt i tidens
morgon. Så hade Eva jämrat sig, när Kain hotade Abel, så hade
Hagar gråtit över Ismael. Så måtte det vara, som Rakel,
den genom alla tider älskade och älskande, ropar och
jämrar sig över sitt folk.
Dragomanen ger i all hast kusken ett tecken att stanna.
Han springer ur vagnen och går in i grifthuset. Om en liten
stund kommer han tillbaka.
Han förklarar för oss, att de fruktansvärda skriken
upphäves av en beduinkvinna, som står inne i griften och
anropar Rakel om hjälp för en sjuk son.
Vi blir halvt besvikna, vi har nästan inbillat oss, att det
är den stora stammoderns klagan, som vi hör. Vi säger till
varandra, att beduinkvinnan måtte ha lärt sig att klaga av
Rakel själv. Dessa urtidsljud måtte hon ha hört utgå från
graven någon mörk natt, och nu upprepade hon dem, så
gott hon förstod, för att väcka den slumrande dödas
deltagande.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
