Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Ödekyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÖDEKYRKAN
genomgrävda av larver, som hade arbetat ostörda under
århundraden, utan att deras snåla käkar hade förmått mala
det mäktiga timret till stoft.
Den ägde inga högt spända valv, inga sköna pelarrader.
Den var fattig och liten, knappt större än en vanlig stuga,
och den vilade på en grund av löst utlagda stenar. Den var
så låg, att en fullväxt man knappt behövde sträcka ut sin
arm till hela dess längd för att nå upp till takresningen.
Både spåntaket och timmerväggarna var klädda med en
fäll av mossa, som växte tätare och längre än någonsin på
en klipphäll. Mången jägare och vedhuggare hade gått
förbi kyrkan i den tron, att den endast var ett flyttblock,
ett stort jättekast, som någon forntida rese hade slungat mot
den gamla kyrkan, som en gång skulle ha funnits där på
trakten.
Den hade aldrig ägt några fönster med blyinfattade rutor,
utan ljuset hade silat in genom smala gluggar, vilkas luckor
hade stått stängda, alltsedan en präst, som var övergiven
av sina åhörare, där läste sin sista mässa. Men gluggarna
var fyllda av stora tuvor av ormbunkar, och långa stripor
av skägglav hängde ner över dem, så att de förrådde inte
för den förbigående, att delta var en byggnad, uppförd av
människohänder, och intet stenblock.
Runtomkring kyrkan stod åldrig skog. Marken var täckt
av ljus mossa och lingonris. Tjäderhönan smög omkring
den med sin kycklingskara. Huggormen solade sig på
dörrstenen, som inte hade nötts av fotsteg sedan digerdödens tid.
Intet spår sågs numera av den stora bygden, som en
gång hade omgett den. Kyrkan ensam stod kvar för att
vittna om att i dess närhet, på skogsslätten mellan de
skyggande bergen, hade människor en gång vallat sin boskap
och rett åkrar till skörd, att där hade de dansat och lekt,
gift sig och fostrat barn, att där hade de gått trygga och
trott, att deras efterkommande skulle få leva och bo ända
till tidens slut.
Det var borta alltsammans, endast den gamla kyrkan stod
ännu kvar och förtalde om sjukdom och död, om barn, som
hade irrat föräldralösa genom övergivna hem, om älskande,
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
