Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Ödekyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
som skräckslagna hade flytt från varandras sida, om åkrar,
som inte mer uppsöktes av någon såningsman, om fallande
hus, om boskap, som hade hungrat till döds i sina stängda
bås, om all förödelsens styggelse, som hade omgett den,
ända tills tallen och mossan och lingonriset hade trängt
fram och lagt sitt höljande täcke över stordödens
framfart.
Förr i världen kunde det hända under vackra
sommardagar, att glada ungdomsskaror drog upp i skogen för att
söka efter dessa tre märkvärdiga ting, som de gamla så
säkert visste att berätta om. Då letades det bakom stenblock
och nere i klyftor, då vadade man med ängsliga steg långt
ut i myren och klättrade ända upp till toppen av
bergåsen, men när kvällen kom och man måste vända om hem,
hade man aldrig funnit något.
När de unga kom tillbaka till gårdarna, var de mycket
missmodiga och tvivlande, men alla de gamla bedyrade,
att de tre tingen måste finnas någonstädes i skogsdjupet.
De hade hört det i sin ungdom av folk, som hade varit
mycket gamla och som visst inte hade varit i stånd att fara
med osanning.
Och än i dag kan jag aldrig gå den backiga vägen, som
leder inåt skogshöjden, utan att hoppas, att jag helt
oförvarandes ska få se den vita blomman slå ut sin blomkrona
inne i ett gransnår eller att jag ska få höra det
hälsobringande vattnet sorla under en björkrot.
Den gamla kyrkan åter har jag aldrig önskat upptäcka.
Jag har fruktat detta gamla hus, där en gång så mycken
ångestfull bön och klagande jämmer och ropande förtvivlan
hade lämnats att förklinga ohörda. Säkert, tänkte jag,
döljer den sig så väl under sin mossfäll, därför att ingen ska
behöva beträda det golv, där ett helt folk, som höll på att
förgås, hade legat på knä i gagnlös åkallan.
Men nu, i dessa dagar, sedan det stora kriget bröt ut,
har jag gärna velat finna den. Nu söker jag inte längre
efter blommor och hälsokällor, nu skulle jag vilja
återfinna denna gamla byggnad, som har varit vittne till
bygders och landsdelars ödeläggelse och undergång.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
