Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DIMMAN
hade han ett gammalt astrakanträd, som var alldeles
nertyngt av frukt, och han överraskades av att finna trädet
utomordentligt vackert. Detta träd brukade eljest, varje
gång han genomströvade trädgården, bringa honom ur
humör genom sin fulhet. Det var lågt och brett. Grenarna
spetade tvära och tjocka rätt ut från stammen. Men nu
under mognadens tid, när dessa grenar var tyngda av
frukter, böjde de sig i sirliga bågar. De visade, att de ägde
både styrka och böjlighet. Han förstod, att deras tvära
klumpighet var nödvändig, för att de skulle kunna uppbära den
börda, som nu tyngde dem.
Han kände sig plötsligt alldeles försonad med dimman.
Det var den, som trängde ihop synkretsen och kom honom
att fästa sin uppmärksamhet vid småsaker, som han förut
hade försummat att glädja sig åt. "För att se väl, för att
förstå vad man ser", tänkte han, "har det i alla tider varit
nödvändigt att fästa blickarna vid det närliggande."
Denna erfarenhet blev än ytterligare bestyrkt vid nästa
steg, när han upptäckte några fullmogna, gröna plommon,
de sista för året, som ända till nu hade lyckats undgå alla
spejande blickar. Men dimman tycktes ha gett honom ett
nytt synsinne, och han satte sig genast i besittning av de
små blänkande tingestarna. I detsamma hörde han för första
gången under denna morgon ett ljud utifrån världen. En
stark och grov stämma ropade inne i dimman:
— Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande!
Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande!
Han stannade och lyssnade. Orden trängde tydligt fram
ur dimman, men ingen människa syntes till.
— Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja,
ja, ja, var nådig mot de krigförande, för de har det allt
bra svårt. Blodet flyter i dikena som vatten. Ja, ja, ja.
Herre Gud!
Den fridsamme, som hade gått försänkt i fredliga och
angenäma tankar, gjorde en rörelse av otålighet. Kriget
återigen! Det gick inte an att glömma det för ett ögonblick.
Om man vände sin uppmärksamhet mot något annat, tycktes
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
